|
|
Instrumentell postrock blandad med breakbeat/drum'n'bass, med
electronica-inslag och sedan kryddat på toppen med lite
storslaget vemod i "The Cure's" anda? Kan det vara något för oss
kräsna progressive-rockfantaster? Ja, ni som övervägande gillar
att hitta klassiska progrockelement, ekvilibristiska solon och
komplexa texter kan nog sluta läsa här.
Men för er andra som kanske är lite bredare i musiksmaken och är
öppna och nyfikna på annat än Genesis och Yes-kopior kan detta
kanske intressera. Ibland är det ju ganska skönt att lyssna på
nya saker, kanske lyfta ögonen lite och inte bara plöja runt i
den gamla vanliga fåran. Och man måste ju onekligen beteckna
detta som progressive musik om man med begreppet menar en
strävan efter att testa nya gränser och blanda in influenser
från olika sorters musik.
Från Sheffield i England kommer iallafall kvartetten "65 days of
static" som just släppt sitt fjärde album "We were exploding
anyway". De slog igenom 2004 med debutplattan "The fall of math"
och efter ytterligare två album så följde en intensiv
världsturne' där de agerade som förband åt inga mindre än just
"The Cure". Enligt utskicket som följde med skivan tog bandet
därefter en längre paus för att hitta ny inspiration och ett
nytt sound. I och med nya skivan har de nu gått åt en hårdare
och mer elektronisk ljudbild, samtidigt som de också har lämnat
postrocken en del till förmån för mer dansvänliga beats och
rytmer. En förändring på både gott och ont kan man tycka.
Skivan inleds lite hiphoprytmiskt med "Mountainhead" och sedan
kommer "Crash Tactics" som även släpps som singel, därefter
följer ytterligare tre spår i liknande stil. Ett intensiv och
väldigt energiskt ljudlandskap breder ut sig, det smattrar på av
elektroniska trummor och beats, och manglande postpunkiga
gitarrer mixar sig med atmosfäriskt svävande synth-slingor.
Musiken är maffig och storslagen och man ges inte många
tillfällen att hämta andan.
Det är välgjort och väldigt snyggt men blir tyvärr ganska
enformigt i längden och dessutom tråkigt nog aldrig riktigt
spännande. Först i "Come to me", sjätte spåret börjar det plana
ut lite och bli aningen mer intressant. Mest för att här gästas
bandet välbehövligt av Robert Smith från "The Cure" på sång
vilket ger mer bredd åt musiken. De resterande tre spåren på
skivan känns också lite mer melodiösa och varierade än de på
skivans första halva. Låt nummer sju "Go complex" och låt åtta
"Debutante" har även de vissa "vokala" inslag som bryter av.
Det är verkligen en svår balansgång att göra instrumentell musik
som berör och håller lyssnarens intresse vid liv, speciellt när
man befinner sig i en så förhållandevis smal genre som "65 days
of static". Stundtals funkar det men tyvärr inte tillräckligt
ofta för att musiken skall stanna kvar och inte försvinna ut
genom det andra örat.
Den nya inriktningen som "65 days of static" tagit med sin musik
på "We were exploding anyway" verkar kunna rikta in sig på
ungefär samma kategori av lyssnare som band typ "Chemical
brothers" och "Prodigy". Och för den som vill ha något nytt inom
den svängen kan "We were exploding anyway" säkert passa som
handsken.
www.65daysofstatic.com
www.myspace.com/sixtyfivedaysofstatic
Betyg 5/10
Erik Holmblad
|
|
