Nåväl, nu gäller det då plattan ”Roadsalt one”. På en gång skall sägas att den avviker betydligt från tidigare plattor genom att närmast helt sakna långa och genomarbetade kompositioner i sann Prog-anda. Och faktiskt, till min stora häpnad kan man också säga att den är närmast kliniskt fri från typisk heavy Metal! För ett band som faktiskt är kända som ett Metal-band så kanske det är det mest anmärkningsvärda med den nya skapelsen. Man kan inte säga annat än att PoS verkligen antar utmaningar som de flesta andra band kanske skulle undvika. Då och då kan jag också lite grand få känslan att man denna gång verkligen inriktat sig på att denna platta verkligen skall kunna tilltala den breda massan och därmed också lyfta skivförsäljningen, inte minst i Sverige där PoS trots en trogen fanskara är förvånansvärt okända. Jag tror därför att mottagandet av ”Roadsalt one” kan bli väldigt blandat bland deras gamla inbitna fans men jag är rätt övertygad om att man faktiskt också lyckas skaffa väldigt många nya fans med detta alster.

CDn innehåller 12 spår med en totaltid på knappt 50 minuter. Här ingår naturligtvis Melodifestival-låten ”Road salt” men även titelspåret från ”Linoleum”-plattan. Det man slås av först är att PoS i de första två spåren (”No way” +”She likes to hide”) samt även på spår 5 ”Tell me you don’t know” spelar rakt av klassisk Blues eller Rhytm’n Blues vilket känns rätt överraskande. Men de gör det väldigt bra. Särskilt den rätt enkla men oerhört skönt svängande ”Tell me you don’t know” känns väldigt uppfriskande och kul. Sen skall sägas att första låten även innehåller långa lite lugnare partier med skönt pianokomp, stråkar och känslig sång av Daniel Gildenlöv. Tillsammans med blueskänslan känns detta spännande. Redan i första låten kommer termen ”Road salt” upp men tyvärr får jag inte kläm på vad detta genomgående tema verkligen syftar på. Här krävs nog tillgång till alla texterna och lite längre analys innan man verkligen förstår (om det går) vad denna udda titel på plattan verkligen går ut på. Antar att Daniel och bandet kommer att få denna fråga väldigt många gånger framöver i olika intervjuer.

Ett annat utmärkande drag hos plattan är förekomsten av flera lugna ballader mitt i all blues och mer traditionell rock’n roll. Naturligtvis har vi titellåten ”Road salt” som faktiskt upplevs mycket bättre på skivan än under liveframträdandet på Melodifestivalen. Måste framhålla det fina spelet på keyboards och mellotron (det torde väl vara första gången i Melodifestivalsammanhang?) av Fredrik Hermansson i just denna låt. Ett annat fint exempel är låt nummer 3 ”Sisters” som inleds med mycket fint spel på piano och lågmäld sång av Daniel. En riktigt fin ballad som kanske hade platsat ännu bättre som Melodifestivallåt, i mitt tycke. Fast nog är vissa partier misstänkt lika vinnarlåten från Norge 1995 i Dublin (”Nocturne”)!? Märkligt sammanträffande som man nästan undrar om det skett medvetet eller ej. I vilket fall, det är en väldigt vacker låt. Speciellt fint är mellotronflöjt-kompet. Men bästa lugna låten kommer senare i låt 10 ”Where it hurts”. En otroligt vacker låt som gav mig rysningar direkt. Utan tvivel bästa balladen på plattan.

Man måste nog också nämna plattans stora överraskning och det är låt nummer 6 ”Sleeping under the stars” som inte liknar något annat av det vi hört från PoS genom åren. Skulle snarare vilja beteckna den som en musikal-låt med piano och bastuba-bompi-bomp som kunde vara hämtad från t ex ”Cabaret”. Men det är så skickligt gjort och visar vilken otrolig musikalisk skicklighet som bandmedlemmarna besitter. Lyssna speciellt på det återkommande snabba taktbytet som bryter av då och då. Läckert! Kanske är musikal-karriären nästa spår för PoS? Ingenting är nog omöjligt för detta märkliga band.

Det finns några lite mer slätstrukna och mindre inspirerande låtar på plattan. Till exempel låt 9 ”Curiosity” känns överflödig och oinspirerad. För oss prog-nördar som kanske velat ha lite mer experimentella partier och lite längre låtar med mer variation så finns i alla fall avslutningslåten ”Innocence” som har växt fram allteftersom som ett av de starkare spåren på plattan. Här finns stämningar som vi vant oss vid att höra från exempelvis band som Porcupine Tree.

Som sagt, en nybörjarlyssnare som hört talas om PoS som ett ProgMetal-band skulle nog undra vad det är frågan om efter att som första platta ha lyssnat på detta alster. Här finns verkligen inte mycket av Metal-influenser kvar längre men desto mer av högkvalitativ Blues, Rhythm’n Blues, Rock’n Roll och softa ballader. En imponerande platta men kanske inte en högoddsare för den lite mer krävande Artrock-fantasten. Därför kan jag inte ge allra högsta betyg till denna platta. För mig framstår fortfarande deras ”The Perfect Element, part 1” från 2000 som deras absoluta mästerverk. Men det här är bra nog för att bandet skall kunna vidmakthålla ställningen som ett av Sveriges allra intressantaste rockband. Kanske blir detta deras mest framgångsrika platta rent kommersiellt p g a den betydligt bredare repertoaren. Det är i så fall mycket välförtjänt. Jag ser verkligen fram emot nästa skivsläpp i höst (med förhoppning om lite mer ProgMetal i repertoaren!).

www.myspace.com/painofsalvation

www.painofsalvation.com

Betyg: 8 av 10

Karl Göran Karlsson