|
|
Den svenska retrorockvågen fortsätter att skölja över oss och
näst ut att övertyga på mig är Sideburn som i jämförelse med
många av sina genrekollegor är veteraner i branschen. De drog
igång redan 1997 men detta är blott deras tredje släpp men
sicket trevligt släpp sedan! Med Black Sabbaths tyngd, Led
Zeppelins variation, Deep Purples sväng och ett stänk av Kyuss
flum så har stockholmarna skapat en småprogressiv
sjuttiotalsrock där de inte är rädda för varken blytungt
riffande, mer tillbakalutade partier eller skarpa kontraster.
Att plocka in både ett gäng akustiska partier och lite
stråkarrangemang för att skapa dynamik räds dom inte heller.
Efter att det tunga introt ”Doomherren” gjort sitt så drar nya
plattan ”The Demon Dance” igång med svängiga och varierade
”Wings of Sorrow” vars samspel mellan gitarr och hammondorgel
påminner mig om Deep Purple. Här imponerar även sångaren Jani
Kataja genom att låta lite som Chris Cornell när han tar i. Jani
briljerar dock genom hela albumet helt på egen hand och har en
klar fin stämma men kan även ta i och få lite tyngd bakom orden
på ett snyggt sätt.
Efterföljande ”Song for Hope” är en än mer varierad sak med både
akustiska gitarrer, tungt gung och stråkarrangemang. Sen
fortsätter det med suggestiva och Black Sabbath-aktiga ”Fallen
Sun”, kraftfulla ”Dyi’n Day” och tillbakalutade ”Shining” med
sina snygga hammondattacker innan vi är tillbaka i Black
Sabbath-land igen med titelspåret. Förutom “Hold Me in Your
Light” med sina The Cult-passningar så avslutas albumet med två
långa spår vars speltid snurrar upp över sju minuter vardera och
ger bandet chansen till att jobba med de kontraster som ger
skivans dess liv. Först har vi ”Rainy Days” som i fyra minuter
är en akustisk ballad innan den briserar med gitarrsolon,
slagverk och snyggt riffande. Avslutingen heter ”Shapes” och här
återanvänder bandet Led Zeppelins “Kashmir”-riff på ett snyggt
sätt innan allting når ett vackert oljudsklimax i slutet.
Hela plattan bygger på kontraster vilket skapar en snygg dynamik
men gör även att man inte tröttnar utan kan fortfarande efter
många lyssningar hitta nya saker. Detta är starkt jobbat då de
använder sig av små medel. Jag hade dock önskat mig någon mer
rakare låt likt ”Wings of Sorrow” till för ibland är det svårt
att hålla reda på när en låt slutar och en annan tar vid. Men
oavsett så är ”The Demon Dance” ett album som kittlar mina
sinnen var gång den snurrar igång och är en het kandidat på
årsbästalistan som skall summeras i slutet på året.
www.myspace.com/sideburnsweden
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
