|
|
Seattlepojkarna i Nevermore gör en aldrig besviken och nu när
uppföljaren till fullpoängaren ”This Godless Endeavor” (2005)
äntligen är här är det bara att konstatera att dom har gjort det
igen. Att överträffa den närmaste föregångaren med nya given
lyckas de inte med men ger oss ändå ett album av högkvalitativ
Nevermore-metal. Det nya verkat har fått titeln ”The Obsidian
Conspiracy” och är i allra högsta grad det Nevermore vi vant oss
vid men ändå med några förändringar. Först har vi ljudet som
denna gång rattats in av Peter Wichers som även hade hand om
samma uppgift på Warrel Danes solodebut. Förra gången bandet
släppte in någon annan än monsterproducenten Andy Sneap i
studion (”Enemies of Reality”, 2003) så blev inte resultatet
alls det väntade och många fans blev besvikna. Men Wichers gör
här ett strålande jobb med att behålla den småtorra men ändå
kristallklara ljudbilden. Att mixningen är gjord av herr Sneap
gör naturligtvis sitt till också. Det Wichers har fört in i
bandets sound är en mer atmosfäriskt ljudbild än tidigare vilket
förmodligen kommer att störa en del fans av bandets tidigare
material men jag tycker det passar in perfekt. Sen tror jag
producenten har haft lite mer än så att säga till om i studion
för det nya materialet känns både melodiösare och lite rakare än
förut. Detta kan i och för sig hänga ihop med att låtarna blivit
något kortare än tidigare men att bandet skall ha tummat på sin
komplexitet är det inte på tal om. Det är fortfarande
progressivt invecklade stenkrossarmetall som bandet spelar upp
för oss och som vi är vana vid. Musikaliskt har bandet som
vanligt sin ryggrad i rytmsektion som än en gång framstår som en
av de mest framträdande inom den extrema musiken. Jim Sheppard
(bas) och Van Williams (trummor) som utgör denna tighta rytmduo
gör det lätt för gitarristen Jeff Loomis att leverera sina
solon, riff och melodier på det självklart briljanta sätt som
bara han kan.
Om man ser till låtarna på albumet så innehåller ”The Obsidian
Conspiracy”, som vanligt för Nevermore, ett knippe omväxlande
spår med överdjävligt musicerande, invecklade strukturer och
otroligt snygga melodier varvat med lite rakare benkrossarriff
och andra enklare saker att ta till sig. Hela rasket inleds med
”The Termination Proclamation” vars mellantempo är rätt så
typiskt för Nevemore medan efterföljande ”Your Poison Throne”
har ett för bandet rätt så okaraktäristik gängallsångsvrålandet
i refrängen. Lite kul och otypiskt för bandet. Sen fortsätter
det med ”Moonrise (Through Mirrors of Death)” vars snygga
refräng förmodligen kan bli en lika stor publikfavorit som ”Born
(The Retribution Of Spiritual Sickness)” från tidigare nämnda
”This Godless Endeavor”.
Fortsätter vi sedan så får vi ta del av intrikata ”And the
Maiden Spoke” som jag tycker har svårt att lyfta, melodiösa och
småomväxlande ”Emptiness Unobstructed”, snygga balladen ”The
Blue Marble and the New Soul” samt tunggungstänkaren ”Without
Morals” innan ”The Day You Built the Wall”, som faktiskt
påminner om något som skulle passa in på Warrels soloplatta
“Praises to the War Machine”, tar vid. Sen inleds avslutningen
på skivan med ”She Comes in Colors” vars akustiska intro är
snyggt men som sen utvecklas till en något stel skapelse som är
svår att ta till sig. Skivan avslutas sen helt med titelspåret
som både är tung och Nevermore-aktigt invecklad men tillför inte
något nämnvärt till övriga plattan.
Men Nevermore hade inte varit där dom är idag om det inte hade
varit för den unika sångaren Warrel Dane! Med sin teatraliska
och skiftande sångstil sätter han både färg, ton och karaktär på
musiken. På denna nya giv tycker jag han låter lite mörkare och
lite raspigare än tidigare vilket jag inte har något att invända
emot för han har fortfarande samma omfångsrika röst som
tidigare. Han har även samma förmåga som King Diamond (ingen
röstliknelse här dock) att återge lyriken på ett sätt som får
nackhåren att resa på sig och hans sätt att besjunga de komplexa
texterna på gör att man riktigt känner hans smärta. Det jag dock
saknar lite denna gång är de där riktigt hårda textraderna han
tidigare kommit upp med men vem kan inte tycka att en textrad
som ”Dead eyes can never see the beauty of disorder” inte är
stenhård?
”The Obsidian Conspiracy” är ett klassiskt Nevermore-abum men är
ändå på något sätt annorlunda. Musiken känns som sagt lite
rakare och lättare att ta till sig än tidigare, vilket i och för
sig inte är något dåligt. Men faktum är att det brukar ta en
tio-tolv lyssningar innan alla melodier och intryck öppnar upp
sig för mig på en ny skiva med bandet, nu började det röra på
sig redan vid femte lyssningen. Men oavsett är förmodligen ”The
Obsidian Conspiracy” ett album som alla Nevermore fans utan
problem kommer ta till sig för det låter precis som det ska
göra. Det jag dock kan se är att bandet nu kanske kan locka över
än mer fans som vill ha det lite mer avancerat men inte för
invecklat och melodiöst men ändå stenhårt. Precis som vi vill ha
Nevermore.
www.myspace.com/nevermorefans
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
