|
2008 års Switchblade serenades formades av taggiga
gitarrer, gängkörer och en hormonstinn grändkatt i form av
sångerskan Liv Sin. På True sound of the underground
låter mycket sig likt. Dock är föregångarens slagdängor aningen
snärtigare, svängigare och skitigare vilket kan exemplifieras
genom respektive coverval; Motörheads Make my day jämfört
med UDOs 24/7. Är det en finputsning av ljuddesignen
eller en avsiktlig justering av bandets musikaliska inriktning?
Redan i inledande titelspåret slås man av denna skiftning. Jag
gillade de rullande basgångarna och den allmänt mer
livepulserande ljudbilden på Switchblade serenades men nu
har man stramat upp och paketerat musiken hårdare.
Öppningsnumret är långt ifrån dåligt men andraspåret Outrage
är mer levande och svänger mer stiltroget vilket gör den
till en lämplig förstasingel. För visst är det så att Sister Sin
fortfarande skall ses som ett sleazeband, eller? Jag är inte så
säker, eller rättare sagt: jag är lite förvirrad. För samtidigt
som mycket av attityden till musicerandet kan speglas i bandets
image är soundet med få undantag idag mer präglat av metal än
rock´n´roll. Better than them fortsätter visserligen i
singelns anda, men därefter domineras skivan av standardiserad
partymetal i stil med Crashdiet och Hardcore Superstar. Även om
Sister Sin rycker upp sig till slutnumren, främst Times
aren´t a-changing och Ingohyllningen Beat em down,
räcker inte riffen och melodierna till för att överträffa
Switchblade serenades. Och när produktionen dessutom gör en
slätare figur av bandets huvudperson blir omdömet ovillkorligen
sämre än förra gången.
www.myspace.com/sisterssin
www.sistersin.com
Betyg: 6/10
Jukka Paananen
|
