|
|
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
Iain Ashley Hersey - Nomad
(Perris Records/Sound Pollution) |
|
|
|
|
|
|
|
1 Nicotine Dreams
2 Sacrifice The Sun
3 Vintage Love
4 Flesh, Bone, And Blood
5 Bloody Waters
6 Voodoo Spirits
7 More To Life
8 When Will My Love Fade
9 We've Lost The Rhythm
10 L.A Connection |
Iain Ashley Hersey: Guitar
Carsten Schulz: Vocals
Jochen Mayer: Bass
Frank Kraus: Drums
Holger Seeger: Keyboards
Thomas Bauer: Bass
Bernd Herrmann: Drums
Steffen Seeger: Guitar
Paul Louge: Bass
Doogie White: Vocals |
|
|
|
|
|
|
|
Deep Purple är odiskutabelt ett av de
viktigaste banden inom hårdrocken. De och "avknoppningarna"
Rainbow och Whitesnake fortsätter att inspirera och stå som mall
för ett stort antal band världen över. (I ärlighetens namn bör
väl nämnas att Deep Purple fortfarande levererar och gör det med
den äran)
En av dessa traditionsbärare är den amerikanske gitarristen Iain
Ashley Hersey, som i och med ya plattan "Nomad" släpper sitt
tredje album. Precis som på föregångaren "The Holy Grail"
befinner han sig musikaliskt även nu i "Deep Purle-land". Med
tunga riff och ett låtmaterial som andas 70-tal är det ingen
tvekan på var han har sina musikaliska rötter.
Med sig på plattan har han bland annat sångarna Carsten Schulz,
vilken gör en lysande insats, och Doogie White. Den sistnämnde
med ett förflutet i Rainbow och Cornerstone. White är för övrigt
den andre avdankade Rainbowsångare som lånar ut sin röst till
Ashley Hersy. På The Holy Grail var det Graham Bonnet som ställe
upp med sin stämma.
Ashley Hersey är en mycket driven gitarrist som trots detta inte
nödvändigtvis måste visa detta i parti och minut. Hans
gitarrspel är ganska dynamiskt och smakfullt och han kan kanske
jämföras med en annan "Strata-viritous", Ritchie Sambora, som
också har "modet" att hålla igen. Ett stort plus är också att
klaviturerna tillåts ta ett stort utrymme, vilket lyfter det
hela ytterligare.
Tyvärr är inte allt bra på Nomad. Eller rättare sagt; Allt är
bra förutom avsaknaden av upptempolåtar. Detta, egentligen enda
minus, är dessvärre är ett stort minus. Inte förrän på
fjärdelåten Flesh, Bone & Blood tuffar det till sig, och inte
ens då är det något högre tempo på liret. Låt för låt så är
skivan en riktig höjdare men utan någon riktig rökare så blir
det lite jämtjockt, det biter inte riktig tag som det borde. På
grund av detta så blir inte betyget så högt som det borde,
vilket är synd. Bästa låtarna i ett som tidigare påpekats starkt
startfält är dels den redan nämnda Flesh, Bone & Blood samt
We've Lost The Rythm.
www.myspace.com/iainashleyhersey
6/10
Eric Eklund
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
    |
|
|
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
 
|
|
|
|
|
|
|
10.
En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna
|
|
|
|
|
