|
Orcher. På näthinnan kommer bilder av orcher varje gång de
tuggande gitarrerna och de blytunga bas- och trumpartierna dyker
upp. Eller kanske är det egentligen headbangande, långhåriga män
med det där urfåniga djävulstecknet på sina uppsträckta händer.
Som i introt på ”Severance” eller ”Turbid mind…” med polska ”Dianoya”.
Lyckligtvis är bandets musikaliska palett dock färgrikare än så
och deras debutalbum ”Obscurity Divine” är en trevlig
bekantskap. Dianoya bildades 2008 av fem vänner med gemensamma
preferenser och de har, enligt pressreleasen, satsat rejält med
turnerande i Polen, debutskivan och promotionmaterial.
Musikaliskt är det för det mesta tungt och mäktigt i ett
mollstämt och ödesdigert känsloläge som gäller. Jag kan tänka
mig Anathema, Opeth och Porcupine tree som stora
inspirationskällor. Filip Zielinski sjunger obesvärat och utan
manér, gärna mixad med lite extra rumsreverb för stämningen.
Samtliga är goda musiker och tar sig an sitt projekt med en
tillbakalutad värdighet som inte skvallrar om att de är
gröngölingar i branschen. Jag tycker också att bandet har en
konsekvent musikalisk linje genom hela albumet och försöker inte
ge sig i kast med diverse genrebyten och experiment för att visa
sin skicklighet. Ljudet är luftigt med bra separation mellan
instrumenten och sången mixad rätt i ljudbilden. Det låter bra
helt enkelt. Det tunga och det skira balanserar varandra på ett
sömlöst sätt.
Stråkarna i Esmus Quartet bidrar till ljudbilden på ett par spår
och på avslutningsspåret ”Sepia” – i mitt tycke plattans bästa –
får akustiska gitarrer och gästande Lee – Leet på skönsång
musiken att växa ett par tum extra.
Ett gott hantverk och en klart intressant debut av Dianoya.
Fortsätter bandet att mejsla ut sin egen profil tydligare och
tillåter de mer akustiska och delvis jazziga ingredienserna ta
mer plats framför de distade tuggande gitarrerna kan det här bli
riktigt spännande.
www.myspace.com/dianoya
http://www.dianoya.com
7/10
Hans-Åke Höber
|
