|
Det är ofta tillfälligheter som avgör om ett band slår igenom
eller inte. Norska Winter Parade är bara ett exempel. Även om
bandhistoriken inleddes med seger i en talangtävling så tidigt
som 1986 fick de nämligen ingen skiva utgiven förrän 2002, den
pressrosade Midnight in paradise. Hyllningarna till trots
– bland annat 8p i Sweden Rock Magazine #8 av AOR-kännaren Ola
Gränshagen – hände ingenting och vi hinner skriva 2008 innan
uppföljaren Two ges ut. Och där är vi än idag, det vill
säga samma skiva men ny distribution.
De bestående intrycken av Two är de många minnesvärda
låtarna och Dice Jacobsens suveräna gitarrspel. Och känslan som
säger: nej, inte den här gången heller. AOR måste nämligen låta
stort. Det gör inte Two. Winter Parade jobbar nämligen
med programmerade trummor och plastiga keyboardljud vilken
medför en tunn ljudbild. Det hade möjligen fungerat i mitten av
1980-talet då det var high tech med sådana lösningar, men det
håller inte idag.
Annars är Two en samling utmärkta låtar. Albumet påminner
mycket om brittiska FM:s Indiscreet från 1986 med tillägg
av vissa tekniska detaljer som faktiskt för tankarna till Saga.
Förutom de sistnämndas Ian Crichton är George Lynch och Ronnie
Le Tekrø gitarrister vars namn bör nämnas som referenser till
Dice Jacobsens briljanta spel. Det är alltså det platta,
plastiga ljudet som drar ner detta albums begärlighet. Med en
rungande produktion kunde detta mycket väl ha varit en åtta.
www.myspace.com/winterparade
www.winterparade.com
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
