|
Franska
gitarristen presenterar här en progressive metalplatta med
konceptet ”Trapped” eller den ungefärliga undermeningen, fångad
i besvärliga situationer som du inte kan påverka. Med sig har
han en hop vänner och gästermusiker som Mattias IA Eklund och på
sånglistan deltar bl.a Gus Monsanto från finska Revolution
Renaissance. Julian själv både sjunger spelar gitarr/bas samt
programmeringen av trummorna. Den sistnämnda har jag dock lite
svårt att förstå i denna webbtid när inspelade filer kan skickas
från vilken del av världen man än befinner sig. Det är ändå
riktigt bra gjort men den riktiga känslan försvinner ändå.
Albumet är mastrat av Urgen Lusky (Angra, Venturia,Gotthard mm).
Som sångare
har Julien en något mollbetonad karaktär liknande Tom S. Englund
(Evergrey) men framföralt Ray Alder (Redemption) vilket
tydligast hörs på spåret "What You`ve Been Through".
Huvudinstrumentet handhavs med full färdighet så har också
Julien fått lärdom av bl.a. nämnda IA Eklund på dennes
Freak Guitar
Camp.
Skivan börjar
annars med ett lugnare piano-intro vilken efterföljs av ett
tyngre instrumental stycke som passande kallas ”Opening Chapter”.
Här känns inspirationen hämta från Dream Theater`s klassiska
skola. Gus Monsanto tar vid bakom mikrofonen och ännu ett tyngre
metalalster presenteras med ”The Voice Withim Your Soul” och
tankarna går genast till gruppen Kamelot med touch av svenska
Cloudscape.
En favorit
”Eternal Love” blandar och ger med en bestående melakonisk
känsla och tyngd kontra det finstämda som här tillges med den
berömda fingertoppskänslan. Medtempospåret ”Dying” ett stycke
som ger prov på Julie`s kunnande som musiker då han handhar allt
utan keys och detta på ett varierat och professionellt sätt. Ja
ni förestår nu säkert mitt positiva intryck av denna fransos.
Avslutande
”Ending Chapter” och 12 minuters progressive resa tar vid med en
kvinnlig huvudsång (Maya) och som ett sant genrestycke får vi
allt från tempoväxlingar, finurliga instrumentala soloinslag,
hårdare partier vilket blandas med de mera mjukare och nog känns
det som om en avslutningslåt på konserten där alla deltagare får
ge sitt innan avtackning från åskådaren.
Omdömet betyg
7 ger jag trots programmerade trummor, men nästa gång bör nog
Mr. Damotte anlita en talangfull trummis och helhetskänslan ges
ytterligare en dimension.
www.myspace.com/damotte
http://juliendamotte.com
7/10
Conny Myrberg
|
