|
Det är inte alltid så lätt att bedöma ny musik. Att få ett
knippe Mp3:or som du ska sätta i relation till något du gillar
eller ogillar. Denna gång ska jag bedöma nya PHENOMENA som jag
både gillar och ogillar. Första skivan är obestridligen en
klassiker och andra skivan snuddade vid att vara lika bra.
Tredje skivan kan jag inte på rak arm säga någon låt ifrån och
skivan från 2006 var väl någon enstaka låt lyssningsbar.
Med två bra skivor och två mindre bra skivor i bagaget så står
PHENOMENA vid ett vägskäl med denna platta. Ska de gå bakåt? Ska
de göra en konceptplatta? Ska de göra något helt nytt? Svaret
blir att de går bakåt till alla fyra tidigare skivorna och gör
en mix av sina tidigare olika sound, en slags ”best of” fast med
nya låtar.
För er som inte vet så är PHENOMENA ett projekt som bygger på
gästmusiker och gästsångare. Projektet skapades 1984 av bröderna
Tom och Mel Galley tillsammans med grundaren för Metalhammer
magazine.
Tidigare har Glenn Hughes, John Wetton, Max Bacon förgyllt
låtarna som de tilldelats. Framförallt Glenn Hughes fick
upprättelse som sångare på första plattan från 1985. På nya
skivan har vi namn som Rob Moratti, Robin Beck, Terry Brock,
Primal Fear, Chris Ousey och Tony Martin med flera. Alla gör
sångmässigt ett mycket bra jobb och lyfter verkligen låtarna
till en ny dimension, med ett par undantag, fast då är det mer
låtens fel.
Skivan börjar starkt med att blanda Whitesnake med Black Sabbath,
en lite tyngre historia med Mike DeMeo på sång. Fortsätter
bättre med något som låter som en bångstyrig ”Dance with the
devil”, på gitarr återfinns Ian Crichton från Saga och rösten
tillhör Rob Moratti som numer också finns i Saga. Därpå följer
en snabb bluesrockig låt av modernt snitt. Än så länge har jag
inget att invända, PHENOMENA är tillbaka för att visa fansen att
gammal är äldst. Då kommer fjärde låten ”Liar” med Tony Martin
på sång, och hallelujah vilken låt, och som Tony sjunger sen!
Ruggigt bra! Följande låtar är bra och lyssningsvärda men toppar
inte den inledande kvartetten med undantag av ”If you love her”
som är en lite halvmörk och vaggande suggestiv låt med Tommy
Denander på gitarr. Kalas!
Steve Overland fick tyvärr kortaste strået men gör vad han kan
med låten. Det räcker dock att höra den en gång och inte mer.
När skivan tonat ut och alla vännerna gått hem så är känslan
lite dubbel. De har den goda smaken att bara ha tio låtar på
skivan varav minst fem är mycket bra. Min invändning blir att
det är lite väl många gästsångare på skivan. Tony Martin och Rob
Moratti hade fixat detta ypperligt med ett inte lika spretigt
resultat. Fast det är bara gnälligt så därför säger jag det
inte…
www.myspace.com/tomgalleysphenomena
9/10
Peter Dahlberg
|
