|
Trots att detta är Italienska Kingcrow´s sjunde album har jag
aldrig hört talas om dom tidigare. Som så ofta är det komplex
neoprogressiv, relativt symfonisk och väldigt Italiensk musik vi
pratar om. Tempoväxlingarna är många och låtarna långa med ett
flertal intrikata övergångar. Det doftar lite Yes och än mer
tidiga Genesis men med en helt annan sång. Diego Marchesi har en
ljus, lite spröd röst som berättar texterna till dig som jag
saknar på mitt promoex. Som tur är fraserar Diego bra och hans
Engelska är efter Italienska mått bra vilket gör det lätt att
följa med. Musiken är det svårare att följa med i för det är
tvära kast som kräver att man lyssnar noga. Jag är ljuvligt
förtjust i Diego Cafollas gitarrer och Cristian Della Pollas
keyboards. Han har en stor förkärlek för tangenternas höga
register vilket skapar en annorlunda ljudbild men nog finns
likheter till sentida Moongarden och mina personliga favoriter,
Malombra.
Låtarna är tolv till antalet fördelat på nästan 66 minuter. Det
är en omväxlande resa vi bjuds på som ibland blir lite tröttsam
mycket tack vare sången som visst är bra i måttliga mängder men
nog vore det bra om Diego hade haft ett större register. Hade
även sett att Cristian hade använt dom låga, mörka tonerna något
mer och när Thundra Cafolla på trummor börjar jazza till det som
i "Numb (incipit, climax & coda)" blir det för mycket. Låter det
som i underbara "Islands" och "Washing out memories" däremot
tycker jag om musiken som tar tid att komma in i.
Sammanfattningsvis är Kingcrow ett intressant om än väldigt
Italienskt band och Phlegethon är ett intressant album som
säkert kan tilltala dom av oss som gillar den typiska Italienska
symfonirocken och/eller neoproggen. Det är lite av en berg och
dal bana med några riktiga höjdpunkter men tyvärr även några
ordentliga djupdykningar som på det hela taget är ok men inte
mycket mer.
www.kingcrow.it
www.myspace.com/kingcrowband
5,5/10
Tore Larson
|
