|
Bandet består av tre
killar från Italien och skall vara deras debut.
Jag brukar inte ha
svårt för att hitta något i musikväg men här är det verkligen
inte lätt att finna något som får det hela att komma upp ur
diket... en ganska för att inte säga rätt så tråkig produktion.
Ibland försvinner ett instrument nästan helt och hållet,
plötsligt kommer en tamburin eller en ridecymbal som är så höga
att de skulle kunna ge utslag på richterskalan. Dock finns det
något enstaka riff där man kan känna att här kan det bli något
men så bär det ner i diket igen. Musiken beskrivs som
pop/rock/indie och V-E-R-Y laidback och det sista kan jag
verkligen hålla med om. Det behöver inte vara något fel med
avslappnande musik som också kan göras förbannat snyggt men i
detta fall lyckas man inte. De flesta låtarna löper på i samma
långsamma tempo och dessutom svåra att urskilja från varandra.
Jag har försökt vid
olika tillfällen att ta mig till musiken men tyvärr, inte min
kopp te!
Niklas Johansson
Visste ingenting om
varken stil eller musikinriktning när denna Italienska platta
anlände. Fruktade nu ännu ett powermetalband som verkar vara så
populärt i detta avlånga Medelhavsland. Istället presenteras ett
rätt så lågmält album i diverse inriktningar. Stundtals verkar
bandet snegla något åt sina landsmän Nosound med deras
utpräglade långsamma övergångar. Klassisk rockpop är en annan
referens vilken man kan härleda till och då ofta med en hel del
akustiska inslag. På sina ställen kan man utskilja en viss herr
Steven Wilson (Porcupine Tree) i det vokala men mest tänker jag
nog ändå på gitarristen/vokalisten John Mitchell, ni vet mannen
i alla neoprogressiva akter som Arena, Kino, Frost och nu senast
It Bites. Låtarna känns dock här en aning ojämna, några är
riktigt bra medans andra känns rätt så slätstrukna. Kortas
albumet ner till en EP med 4 eller kanske 5 spår skulle jag nog
kunna ge den mer än godkänt, nu känns den tyvärr i tradigaste
laget.
5/10
Conny Myrberg
|
