|
Efter nästan tre års tystnad sen förra releasen ”Scarsick”
kommer här nu äntligen ett livstecken från Eskilstunas stora
stolthet (Kent må ursäkta) Pain of Salvation (PoS i
fortsättningen). Märkligt nog en EP, d v s istället för en
full-längdare så finns här fyra spår och ett bonusspår (mer om
det senare). Att man väljer en EP kan man ju fundera lite kring.
Kanske är det ett sätt att smyga igång lite mjukt den nya
sättningen av bandet med deras nye trummis Leo Margarit. Eller,
kanske en sorts kompromisslösning efter en tid med en massa
trassel för bandet, t ex inställd USA-turne med Prog
Nation-touren i sin tur orsakad av att deras tyska
distributionsbolag SPV gick i konkurs. Allt detta kan ha gjort
det svårt att koncentrera sig på en full ny CD men det är väl
bara spekulationer från min sida. I vilket fall, ryktet säger
att någonting ändå är på gång här ganska snart (en CD med
arbetsnamnet ”Road Salt” lär släppas så småningom).
Låtarna på EPn är tämligen olika till sin karaktär och om man
ställer sig frågan ”Känns stilen igen?” så vill jag svara både
ja och nej på den frågan. Jag upplever soundet rätt så mycket
råare och ”skitigare” än på tidigare plattor. Speciellt gäller
det de två första spåren ”Linoleum” och ”Mortar Grind”. Daniel
Gildenlöv går ifrån softaste ballad-rösten till vråltjut då han
tar i ända från tårna när han sjunger vissa partier. Men på
slutet på ”Mortar Grind” är sången knappast njutbar och jag får
erkänna att jag tycker det är något överdrivet (stämbanden lär
se ut som såll efter den behandlingen!!). Nye trummisen Leo gör
i all fall ett väldigt gott intryck må jag säga och han öser på
bra, särskilt i ”Mortar Grind”. Jag läser dessutom att allt
trumsound har lagts på av Leo i efterhand. Skickligt men i
sanning ett märkligt sätt att producera en platta på. Hoppas att
bandet kan spela mer tillsammans i sessionerna för nästa
skivsläpp. För bandets skull hoppas jag att Leo rent fysiskt kan
vara mer närvarande med bandet, det behövs nog. Men utan tvivel
ger jag Leo mycket väl godkänt som ersättare till deras tidigare
trotjänare Johan Langell.
Om jag möjligen ställde mig lite tveksam till de två första
låtarna på plattan så försvann min skepsis efter att ha hört låt
tre och fyra ”If you wait” och ”Gone”. Här finns den fantastiska
(moll-)känslan som man hört i tidigare monumentala skivor med
bandet, inte minst mina favoriter ”One Hour by the Concrete
Lake” och ”Perfect Element Part I”. Hela bandet spelar med
känsla och inlevelse här och det är bara att njuta. Daniels sång
är väldigt bra. Återigen får han ibland till en falsett-sång som
få kan mäta sig med.
Så, då var det plötsligt slut på plattan. Eller …? Nej, det är
det sannerligen inte. Bandet sparar nämligen det bästa till sist
i ett s k ”bonus-track”. Men innan detta spelas upp får vi
lyssna på en fullständigt sanslöst diskussion i bandet om hur
man skall lösa det faktum att deras producent vill ha ett
bonusspår på plattan. En klart berättigad diskussion faktiskt.
Hur många plattor köper man inte där man har lagt på en massa
extra material som egentligen inte borde varit med alls. En
massa musikalisk ”dynga” ,t ex nya varianter på låtarna (oftast
klart sämre och ibland utan sång) som man helt enkelt skulle
klarat sig bäst utan. Daniel kommer här med den klart relevanta
och belysande kommentaren att om det hade varit en bok så skulle
man alltså ha lagt till ett ”bonus-kapitel” vilket ju är
fullkomligt galet (särskilt om det är en kriminalroman). Då
föreslår en annan av bandmedlemmarna en alldeles briljant
lösning på problematiken. D v s man lägger till något på plattan
som garanterat inte går att kopiera men som de potentiella
köparna skulle kunna samla på. Jag skall inte avslöja exakt vad
det är han talar om (ni får kolla själv!!) men jag får erkänna
att det var länge sen jag skrattade så gott. Vansinnigt roligt!
Nu ser jag verkligen fram emot nästa CD (om ni förstår vad jag
menar efter Daniels avslutande kommentar).
Nåväl, bandet får till slut ge med sig och klämma fram ett
riktigt bonus-spår. Men vilket bonusspår sen! En låt som bandet
uppenbarligen spelat live ett antal år och som nu alltså dyker
upp i ett mycket fint arrangemang. Det rör sig om en cover på en
gammal Scorpions-låt: ”Yellow Raven”. En mollstämd ballad med så
mycket känsla att man blir imponerad. Vilket gitarrspel! Den här
låten är otroligt fin och jag hoppas jag får höra den live från
bandet någon gång. En perfekt avslutning.
Så, vilket slutbetyg kan man då ge detta verk? Helt klart så är
denna platta en måste-platta för den inbitne PoS-fantasten. Men
jag tror inte att den på något sätt attraherar nya lyssnare
ifall inte möjligen bonus-spåret kan slå lite bredare. Därtill
är produktionen nog lite för udda. Men jag är i alla fall glad
för denna release och ser fram emot den nya full-längdsplattan.
Väldigt nyfiken är jag naturligtvis även på deras inhopp i
Melodifestivalen som har förundrat mig mycket. Är de desperata
efter kommersiell framgång efter de senaste årens trassel eller
vad håller de på med? Men all uppmärksamhet är väl bra, eller
hur? Hoppas nu bara att de har en någorlunda njutbar låt som är
stöpt i sann PoS-anda och inte alltför anpassad åt Schlager-Bert.
Sen glädjer det mig oerhört att höra att Daniel Gildenlöv
ansluter sig till Transatlantics kommande världsturne. Antar att
Daniels gamla kontakt med Roine Stolt ligger bakom det här samt
att han faktiskt varit inblandad förut i tidigare
Transatlantic-turneer. Alltså – framtiden för oss PoS-fans ser
onekligen intressant ut.
www.myspace.com/painofsalvation
www.painofsalvation.com
Betyg: 7 av 10.
Karl-Göran Karlsson
|
