|
Brittiska bandet Delusion Squared bildades 2009 efter att Steve
Francis och Emmanuel de Saint Méen kommit i kontakt med
sångerskan LorraineYoung. De båda multiinstrumentalisterna fann
genast att Lorraine Youngs röst skulle passa perfekt för den
musik som man gemensamt hade komponerat. Resultatet av detta
samarbete har dryga året senare utmynnat i bandets
självbetitlade albumdebut.
Det mycket magra och informationsfattiga promobladet säger
ingenting om vilka dessa tre musiker är, ej heller vad de
pysslat med tidigare. Däremot har några mer eller mindre kända
musiker (Billy Sherwood – Yes), (Rob Moratti – Saga), (Guy
Manning – The Tangent) mfl, uttalat sig om bandets kvaliteter
och lite om hur plattan låter. Tyvärr är bandets website och
myspace precis lika dåliga vad gäller bakgrundsfakta så där har
ingen info kunnat hämtas in.
Plattan ”Delusion Squared” är ett konceptalbum som handlar om en
framtida sci-fi värld, och som berättar om en ung flickas
uppväxt och mognad i en mycket annorlunda och skrämmande
högteknologisk värld, vilken är resultatet efter det sista av
”de stora krigen”. Berättelsen låter genomarbetad och ambitiös
textmässigt, och känns trovärdig genom det sätt på vilket den
återberättas via Lorraine Youngs stämma. De vokala inslagen är
något som de citerade musikerna i promobladet nästan alla
refererar till, och ofta är det mycket positiva omdömen. Själv
blev jag redan vid första lyssningen mycket skeptisk till hennes
sångteknik och röstresurser, och lyssnade därför ganska många
gånger på plattan innan jag började skriva. Tyvärr var den
återkommande känslan efter varje tillfälle: Ok men inte mer!!
Låtmässigt presterar Delusion Squared en ganska varierad och
hyffsat intressant ljudpalett som många gånger låter som
Porcupine Tree, Anathema, och ibland Opeth. Hos dessa nämnda
band är variationsrikedomen och känslolägena inom låtarna alltid
mycket bra, och i en del av spåren på denna platta känns
standarden riktigt hög. Däremot kommer det alltför ofta låtar /
partier som känns alldeles för intetsägande och ibland rent utav
ointressanta. När det gäller det musikaliska
instrumenthantverket gör killarna bra ifrån sig utan att på
något sätt glänsa eller spela över vilket känns bra. De många
gånger lugna och atmosfäriska partierna innehåller ofta lite
oväntade harmonier och vändningar som lyfter låtarna. Ibland
”bränner” det till ordentligt med betydligt tyngre gitarrer som
levererar en härlig tyngd och massivitet, och då känns
släktskapet till Porcupine Tree och Opeth ännu tydligare.
Lorraine Young låter mycket ung och spröd i sin röst och det gör
att den passar in i den återberättade historien, då den ska
spegla en ung kvinnas upplevelser. Tyvärr känns hennes
röstresurser ganska så begränsade till just denna sprödhet,
vilket inte passar i de tyngre och massivare partierna. I låten
”Copyrighted genes” blir hon väldigt pipig och gnällig
vilket känns mycket malplacerat. Däremot kommer hon mer till sin
rätt i det suggestiva och lite elektroniska spåret “The
betrayal” där hon låter lite grann som Isländskan Björk.
Fler sådana partier / låtar hade lyft helheten rejält, och
tyvärr känns de högkvalitativa och intressanta spåren på
”Delusion Squared” för få för att lyfta plattan till några högre
höjder.
www.delusionsquared.com
www.myspace.com/delusionsquared
5 / 10
Staffan Vässmar
|
