Kommer ihåg att jag fick lite av samma känsla som då Peter Gabriel hoppade av Genesis 1975. Det var en stor chock och man anade att det nu var slut på det roliga med tanke på hur dominerande Peter Gabriel verkade vara i bandet. Samma sak gällde Neal Morse som alltså lämnade bandet för att göra en egen karriär som kristen rockartist. Men Spock's Beard fortsatte och nu klev trummisen Nick D'Virgilio fram till micken (snacka om paralleller med Genesis och Phil Collins!) på den nästkommande plattan "Feel Euphoria". Men denna platta var en stor besvikelse för mig (där slutade parallellerna med Genesis!) och jag tappade intresset så till den milda grad att jag inte ens brydde mig om de kommande två plattorna.

Men nu fick jag alltså den nya "X" i min hand och efter att ha hört positiva saker om den från andra håll kände jag mig lite nyfiken igen. Sen ser jag också att bandet tagit en nystart i och med att man bytt till det holländska bolaget Mascot Records (bl a med artister som Arjen Lucassen och Pallas) vilket kanske också kan ha gett lite nya influenser.

CD'n "X" innehåller sju långa spår på totalt drygt 70 minuter. Alltså, redan detta antyder en återgång till mer klassisk progmusik av typen episka låtar med flera delar. Jag ser också att samtliga musiker är inblandade i låtskrivandet. Dessutom trycker man på att även en ny femte bandmedlem (John Boegehold) lämnat tydliga bidrag.

Det tog tid att lyssna sig in i låtarna men ganska snart framstår det vilket imponerande verk det rör sig om. Det är ingen mening i att gå igenom låt för låt här. Det räcker med att säga att det framförallt är musikerskickligheten - både i själva spelandet och i kompositionerna - som utmärker sig på den här plattan. Jag måste säga att jag är imponerad av Ryo Okumoto för hans fenomenala spel på tangenterna. Massor av läckra kombinationerna med piano, mellotron och orgel men framförallt bryter han av på flera ställen med ensamma pianoackord som ger nya vändningar och nya teman. Lyssna exempelvis 4 minuter in på "Edge of the In-Between" eller 11 och en halv minut in på "From the Darkness". Urläckert! Det är faktiskt fullt med liknande vändningar - det här var bara två exempel. Men det är inte bara Ryo som imponerar utan samtliga musiker bidrar på ett strålande sätt till helheten. Inte minst Nick D'Virgilio imponerar med mycket säker sång och genomgående otroligt bra trumspel. Basisten Dave Meros imponerar, framförallt på det två avslutande spåren "The man behind the curtain" och "Jaws of Heaven" där han kör några blixtrande solon och driver på själva grundtemat på ett sätt som för tankarna till ekvilibrister som Jonas Reingold.

Den ende av musikerna som kanske inte syns lika framträdande är Alan Morse och ibland tycker jag hans gitarrsolon är lite tröttsamma och oinspirerade. Däremot är hans lugna komppartier tidvis otroligt sköna - lyssna exempelvis på introt till del 2 av "From the Darkness" (före sångtexten "I saw you sitting with your friends that day"…).

Bland låtarna så måste man speciellt nämna låten "The Emperor's clothes" (starkt Beatles-influerad) och de två episka verken "From the Darkness" och avslutningslåten "Jaws of Heaven". De två senare är riktiga höjdare för oss som älskar lite längre och mer komplicerade låtar.

Alltså, för er som gillar musik starkt influerad av band som Beatles, Electric Light Orchestra, Queen samt Genesis, tveka inte: Köp denna platta och njut av ett gäng mycket kompetenta och hängivna musiker. Kanske är denna platta rent av i klass med Transatlantic's senasta platta "The Whirlwind" (inkluderande Neal Morse). Jag känner faktiskt mycket av samma känsla när jag lyssnar på detta. Så - det är rent av en alldeles fenomenal comeback av ett band som jag trodde var uträknat! Nu är de tillbaka igen bland de riktigt stora i progrock-världen. För er som kan så kan ni faktiskt se bandet live under den pågående Europaturnen (men då får ni skynda er - närmaste spelningar är i Tyskland och Polen).

www.spocksbeard.com

www.myspace.com/spocksbeard

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson