|
Norska Blood Command har helt klart lyckats hitta sig ett rätt
så eget uttryckssätt. Man skulle till och med kunna kalla det
smått artistiskt men fullt så unika är dom inte trots allt i
mina öron. Denna trio pysslar med alternativ punkrock med en
lite hardcore emellanåt och en näve popmelodier för det mesta.
Det är slamrigt, hårt och melodiöst om vart annat vilket gör det
svårt att få grepp om helheten. Hade inte trummisen Sigurd
Haakaas och gitarristen Yngve Andersen haft vokalissan Silje
Tombre med i laguppställningen hade detta förmodligen gått
obemärkt förbi. Hon har en personlig och karakteristisk röst när
hon sjunger de mer sansade delarna men då hon skall ge det hela
lite mer attityd så skriker hon istället sönder låtarna. I vissa
små sekvenser kan detta vara effektfullt men annars blir det
bara enerverande.
Hur som helst inleds skivan ”Ghostclocks” i alla fall stökigt
med ”Art For the Sake of Art” med en galet skrikande Silje
Tombre och slamrig musik. Sen följer tre spår som alla skulle
kunna få stämpeln ”hitpotential” utan vidare. Dessa tre,
“Incorporate Use of Cloak & Dagger”, “On and On Chameleon” och
“Alarm All Assassins!” är alla mer eftertänksamma än de övriga
spåren på plattan. Det är mer pop än hardcore så att säga även
om punknerven finns kvar. Men det som gör dom till mina solklara
favoriter i stereon den senaste tiden är de fantastiska
refrängerna i de två förstanämnda och den riktigt snygga kören
på den sistnämnda. Plus också för att det igenom alla tre följer
en röd tråd och en snygg upptäckarglädje.
Sen spårar det ur, eller går i stå kanske man kan säga. Resten
av plattan är klart kantigare och vissa spår dränks i flera
lager av musik istället för att nyanserna lyfts fram. Sista
spåret ”Every Exception Has it's Rule” tillexempel snurrar in på
nästan nio minuter och är en enda lång transportsträcka utan
poäng.
Att försöka sig på att jämföra Blood Command med något annat
band är svårt och det vill jag inte ge mig på. Men att bandet
helt klart retar min intressenerv tycker jag är kul för det är
sällan jag lockas av sådan här typ av ”artistisk”
pop/punk/hardcore. Hade skivan fortsatt i samma stil som de tre
bra spåren jag pratade om tidigare så hade naturligtvis betyget
höjts avsevärt. Men tre starka spår och sju intetsägande ihop
med en sångerska som kan sjunga jättebra men allt för ofta
istället skriker sönder musiken räcker inte till något toppbetyg
tyvärr.
www.myspace.com/bloodcommand
4/10
Ulf Classon
|
