Kamelot - Poetry for the Poisoned (Ear Music/Playground)

När norsk-amerikanska Kamelot bjuder på nytt är det sällan några överraskningar numera. Deras mörkt teatraliska, småprogressiva och melodiska power/heavy metal med symfoniska inslag är alltid välarrangerad, snyggt tillrättalagd samt välproducerat och skillnaderna mellan deras släpp är väldigt små även om de naturligtvis finns. Men frågan är; när slutade bandet att ge ut musik som berör på ett djupare plan? Jag minns hur jag rös av välbehag var gång ”The Fourth Legacy” (1999) snurrade i min stereo för många år sedan men efter det mästerverkat har inte bandets musik gett mig mer än en axelryckning som mest. Fyra album har hunnit passera sedan jag lärde känna bandet första gången och alla har jag riktat min uppmärksamhet mot i hopp om att få uppleva den där första förälskelsen igen. Men den har inte infunnit sig och nya ”Poetry for the Poisoned” följer tyvärr i samma spår. Det är alltså återigen oerhört kompetent musik där alla får plats att briljera i en kontrollerad miljö. Gitarristen Thomas Youngblood låter som vanligt sina flinka fingrar visa vad dom kan i det varierade låtmaterialet och sångare Roy Khan visar som vanligt prov på en omfångsrik röst även om han inte känns lika stark som vanligt. Men det är inte dessa två förgrundsfigurer som gör att skivan faktiskt lever upp emellanåt. Nej det är de gästartister som medverkar som gör det. Redan i inledande “The Great Pandemonium” får bandet besök och då i form av Soilworks Björn Strid. Hans morrande stämma i duett med Khan och i kombination med lite tyngre trumspel och österländska melodislingor gör faktiskt detta till något som skulle kunna anses som något nyskapande i bandets katalog. Efter det kommer sen power metal-standardnumret “If Tomorrow Came” innan ett kort intro tar vid och självaste Bergakungen kliver in i handlingen! I ”The Zodiac” kommer bandets teatraliska och mörka sound till sin rätta och med Jon Olivas skönt raspiga röst som motpol till Khan blir detta till en av skivans höjdpunkter.

Nu börjar albumet så sakta dala utför men innan den försvinner in i ingenmansland så får vi ta del av den medryckande power metal-låten ”Hunter’s Season” där Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) levererar skivans klart vassaste gitarrsolo. Efter den kommer sen balladen ”House on a Hill” som hade fallit pladask om inte Epicas fenomenale Simone Simons hade gjort Khan sällskap vid micken. Efterföljande del av skivan håller sen klar Kamelot-klass men som jag frågade i inledningen; när slutade bandet att ge ut musik som berör på ett djupare plan? Gästartisterna räddar som sagt skivans från att bli en rätt så tråkig historia och hade det inte varit för Jon Olivas fantastiska insats så hade det inte funnits någonting överhuvudtaget som rörde upp några som helst känslostormar hos mig.

Kamelot är som sagt oerhört kompetenta och hantverket är det inget fel på men dom börjar bli lite väl förutsägbara och det där lilla extra finns inte där längre i mitt tycke. Dock lär inte redan inbitna fans bli besvikna för ”Poetry for the Poisoned” är ytterligare ett album fullt med välsvarvad Kamelot-metal.
 

www.myspace.com/kamelot

www.kamelot.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon