|
|
The Birthday Massacre är ett band från Toronto, Kanada som
bildades 1999, och som sedan starten har släppt tre fullängdare:
”Nothing and nowhere” (2002), ”Violet” (2005), ”Walking with
strangers” (2007), ep:n ”Looking glass” (2008) samt en livecd /
dvd ”Show and tell” (2009).
Hade inför denna recension inte hört bandet innan, så
möjligheten att jämföra med de tidigare alstren inskränkte sig
enbart till ett par spotifyvändor där samtliga tidigare utgivna
plattor ligger ute. Insåg vid dessa tillfällen att detta inte
var min typ av musik, men beslöt att ge bandet en ärlig chans.
Enligt pressreleasen ska nya ”Pins and needles” vara betydligt
tyngre och mörkare än sina föregångare, men detta tycker jag är
en sanning med modifikation då denna nya utgåva känns tämligen
likvärdig med de äldre.
The Birthday Massacre spelar en åttiotalsbaserad synthrock, där
de semihårda gitarrerna varvas med pompösa mäktiga synthmattor.
Stämningen på plattan känns emellanåt ganska så mörk och
ödesmättad, men lättas upp av att låtmaterialet är så melodiskt
/ hitbaserat. Frontkvinnan Chibi ser ut att vara en mycket
karismatisk scenpersonlighet, och de övriga musikerna i bandet
ser också ut att matcha henne utseendemässigt. När jag hör The
Birthday Massacre kommer jag allt som oftast att tänka på hur
Madonna brukade låta på åttiotalet, men här kryddat med tunga
tuggande gitarrer, samt en rejält mycket tyngre och svängigare
rytmsektion. Efter ett par genomlyssningar är inledande ”In
the dark”, Shallow grave” och titelspåret ”Pins and
needles” de spår som har lämnat störst bestående intryck hos
mig. Trots att denna typ av musik inte tillhör favoriterna inser
jag att dessa låtar ändå har en mycket stor hitpotential, och
som med största säkerhet kommer att ”plåga” många trumhinnor de
närmaste månaderna.
Tycker själv att denna typ av radiometal är lite väl förutsägbar
och allt som oftast lite väl överreklamerad och hypad, men jag
kan förstå att det finns en stor musikalisk marknad för denna
typ av ganska så lättlyssnad och lättkonsumerad musik. Med en
mer brutal maskulin frontman / stämma, lite mer nertonade
synthpartier, samt disten på gitarrerna mer uppvridna till max,
då hade The Birthday Massacre låtit som Dead By April. Med andra
ord skulle The Birthday Massacre kunna bli minst lika inne och
stora med rätt mediabevakning och hype.
www.thebirthdaymassacre.com
www.myspace.com/thebirthdaymassacre
6 / 10
Staffan Vässmar
|
|
