|
|
Det går inte att anklaga Neil Young för att vara lat precis.
Spelar han inte in och ger ut nytt material så släpper han gamla
konserter i sin arkivserie eller så pillar han med något
miljöprojekt. Alltid är det något och det är ju kul att ens
musikaliska favorit är ständigt aktuell trots en över fyrtio år
lång karriär. Dessutom har det nyskrivna materialet hållit
mycket hög kvalité även om senaste ”Fork in the Road” (2009) var
något ojämn. När han nu bestämde sig för att återigen spela in
en ny skiva så vända han sig till sin kanadensiske landsman
Daniel Lanois (U2, Bob Dylan) för hjälp med inspelningen. Neil
hade sett, och uppskattat, klipp på YouTube med Lanois band
Black Dub Collective. Ett ganska svårgreppbart band enkelt sagt.
De båda gick så in i Lanois studion med planen att spela in en
enkel och akustisk skiva. Det skulle vara Neil och hans
akustiska gitarr, inget annat. Men Lanois är inte den sortens
producent som tar den enkla vägen och frågade strax om Neil inte
skulle vara sugen på att köra låtarna på sin elgitarr istället.
Genom välpreparerade och noggrant inställda gitarrförstärkare
ekade så till slut Neils gamla trotjänare ”Old Black” och Lanois
gjorde sitt bästa för att vända och vrida på ljudet. Det hela
mynnade ut i en experimentell och mycket vågad skiva som
definitivt låter som Neil men så här mycket har han inte
utforskat sina musikaliska gränser sedan ”Trans” (1982). På nya
albumet ”Le Noise” får vi en ensam Neil som låter gitarren ljuda
i flertalet lager i ett distat dån utan varken trummor eller bas
som ackompanjerar honom. Till detta har Neil skrivit väldigt
personliga lyrik i motsats till de mer nutidsmedvetna och
samhällskritiska texter som dominerat på senare tid. Allt
resulterar i en naken och karg skiva som på samma gång är både
varm och medryckande vilket på så sätt ställer krav på
lyssnaren.
Samarbetet mynnade ut i åtta spår och allt är inte en distad
gitarrorgie. Nej två av spåren håller sig till ursprungsidén och
närmar sig i ”Love and War” och ”Peaceful Valley Boulevard”
Neils sjuttiotal med album som ”After the Goldrush” och ”Comes a
Time”. Den förstnämnda är helt klart en av albumets starkaste
stunder men här finns mycket gott att återkomma till. Inledande
”Walk with Me” och ”Sign of Love” känns var gång som en gemensam
elektrisk stöt, riffet i ”Someone’s Gonna’ Rescue You” kittlar
mina sinnen var gång och den öppenhjärtiga självbiografin
”Hitchhiker” står ut som ett av skivans bästa spår.
”Le Noise” är inget vanligt Neil Young-album men är på samma
gång precis så mycket Neil Young som vi vant oss vid. Det är ju
som sagt inte första gången han ger sig i kast med att utforska
sina musikaliska gränser. Därför tror jag nog att ”Le Noise” är
mer ett album för den inbitne än den nytillkommen lyssnare. Hur
som helst är ”Le Noise” är ett riktigt underhållande album som
utan tvekan är ett av kanadensarens starkaste på länge.
www.myspace.com/neilyoung
www.neilyoung.com
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
