|
Redan förra veckan slängde jag iväg min recension på John
Lennons och Yoko Onos "Double Fantasy Stripped Down" och såg
därmed till att ArtRocks recension hann före de allra flesta
svenska media. Men som många av er säkert vet, är det albumet
inte det enda "nya Lennonmaterial" som släppts i oktober. Nej,
hela post-Beatles-katalogen har remastrats och återutgivits.
Här, mina damer, herrar och övriga, kommer mina åsikter om de
övriga fyra skivor jag lagt vantarna på hittills.
Förståsigpåare brukar hylla "JOHN
LENNON/PLASTIC ONO BAND" (1970) som John Lennons (och i
vissa fall alla solo-Beatlears) allra främsta mästerverk, för
det är ju så himla "rätt" att vara naken, skör och enkel. Fast
det är ju inte John Lennons fel att förståsigpåare tycker så,
och skivan är utan tvekan fantastisk, sprungen ur Arthur Janovs
primalterapi, vilken fick Lennon att öppna sin själ på vid
gavel. Aldrig förr eller senare var Johns känslor så brutalt
påtagliga. Cynismen i "I Found Out" och "Working Class Hero",
rädslan i "Isolation", den uppriktiga kärleken till Yoko Ono i
"Love", det psykologiska återuppvaknandet i "God", överallt
spritter det av oförställd skaparlusta. Också "Mother" känns
väldigt uppriktig i sin saknad efter föräldrarna, men jag får en
sur eftersmak i munnen när jag tänker på hur Lennon själv i just
den här vevan stack iväg på tusen upptåg med Yoko och inte
verkade tänka nämnvärt på lille Julian som längtade efter pappa.
9/10.
Två år senare kom "SOME TIME IN NEW
YORK CITY". Detta storverk bevisar med vilken
självklarhet musik och politik kan vänslas. John Lennons
politiska skaldande hade tidigare inskränkt sig till rätt simpel
plakatpoesi à la "Give Peace a Chance" och "Power to the
People", men här visar Lennon med vilken
rakbladsvass formuleringsgåva han var född. Och inte bara han.
Nej, även Yoko Ono sopar golvet med alla sina belackare, genom
att skapa förstklassigt material såväl text- som musikmässigt.
För just musiken är vad som skiljer "Some Time" från lejonparten
politikplattor. Ballader, blues, visa och ettrig rock n roll -
här finns det mesta av det bästa.
På denna nya version har man återställt bonusskivan med det
klassiska livejam John och Yoko företog sig tillsammans med
Frank Zappa, och på studioplattan har tack och lov Yokos
formidabla "We're All Water" återställts till sin fulla längd.
9/10.
En betydligt mildare John Lennon hörs på
"MIND GAMES" från 1973. En mer
inåtblickande John denna gång, men inte alls för den skull
sämre, utan en John som verkligen sätter sprätt på alla sina
känslo- och melodikanaler. Eftervärlden minns väl framför allt
skivans titelspår. Trist, eftersom "Out the Blue",
Hawaii-softisen "You Are Here" och särskilt min superfavorit "Aisumasen
(I'm Sorry)" förtjänar största möjliga uppmärksamhet. Och den
som tycker att Lennon ska rocka, den får sitt lystmäte i "Tight
A$" och avrundande "Meat City".
9/10.
Så kastar vi oss fram till "MILK AND
HONEY", utgiven 1984, alltså fyra år efter de hemska
skotten på Manhattan och innehållande de inspelningar som John
jobbade på så sent som samma kväll han mördades. Det känns som
om han inte är riktigt färdig. Flera av låtarna äger
demokaraktär (ett par av dem är uppenbart hemmainspelade med
trummaskin), och de låtar Yoko lagt till (liksom föregångaren "Double
Fantasy" varannan damernas) är inte alls i samma höga klass som
Ono-numren från skivan innan. Fast hennes halvt japansksjungna
"Your Hands" är väldigt vacker, och när Lennon sjunger "Grow Old
With Me" har endast den råbarkade långt till tårarna.
Milk and honey
är förresten New York-slang för vit och asiatisk människa!
7/10.
Några ord om paketering och ljud. Vad gäller omslagen, är de
väldigt smakfullt utförda. Glassiga digipacks med text och många
bilder. Bilderna gör mig dock förbryllad, då det formligen
dräller av bilder på Yoko. OK, på "Some Time in New York City"
och "Milk and Honey" ska hon självfallet beredas jämlik plats,
då skivorna är hennes lika mycket som Johns. Men på "John
Lennon/Plastic Ono Band" och "Mind Games" medverkar Yoko inte
alls, så varför dessa bilder? Jag känner en liten fläkt från den
gamla DDR-filmen om kommunistmartyren Ernst Thälmann. Den gången
var det diktatorn Waleter Ulbricht som besökte filmstudion
upprepat för att försäkra sig om att själv vara med i filmen så
mycket som möjligt. Får man gissa att Yokos "OK" till dessa
återutgåvor innehållit en ödmjuk "förfrågan" om möjligaste
exponering av den egna personen? Yoko har ju anklagats för
dylikt alltsedan hon och John blev ett par 1968. Den här gången
vänder jag på försvararklacken och sällar mig till kritikerna.
Och ljudet? De här plattorna har alltid låtit kanon. Inte minst
den egenproducerade "Mind Games" lät utsökt redan på min sunkiga
monoskivspelare hemma i pojkrummet. Så några megaskillnader är
inte att vänta.
Vidare gjorde jag en jämförelse mellan denna "Some Time" och den
remix som gavs ut 2005, och kan inte direkt säga att den nya
låter bättre. Fylligare måhända, men instrumenten går fram
bättre på den äldre versionen. Så det är väl upp till den egna
smaken, vad man föredrar.
...men "Imagine", "Walls and Bridges" och "Rock n roll" då? Dem
kompletterar jag med, kära läsare, så fort de är i min ägo!
Daniel Reichberg
|
