E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Darkwater - Where stories end (Ulterium Records)

 
1. Breathe
2. Why I bleed
3. Into the cold
4. A fools utopia
5. Queen of the night
6. In the blink of an eye
7. Fields of sorrow
8. Without a sound
9. Walls of deception
Henrik Bååth: Vocals, guitars
Markus Sigfridsson: Rhythm and lead guitars
Simon Andersson: Bass
Tobias Enbert: Drums
Magnus Holmberg: Keyboards
 

 

Drygt tre år efter att den fantastiska debutplattan ”Callling the earth to witness” släpptes kommer uppföljaren ”Where stories end”, och en hel del har hunnit hända runt och med bandet Darkwater sedan dess. Bland annat har man medverkat på flera internationellt stora progfestivaler världen över, samt att man sommaren 2008 medverkade på Slottsskogen Goes Progressive med ett mycket lyckat liveset.

Sedan förra albumsläppet har det varit lite rotation inom bandet, där baspostitionen blev vakant efter att Karl Wassholm slutade / fick sluta. Ett tag såg det ut som om ytterst meriterade fyrsträngsmaestron Kristoffer Gildenlöw (ex Pain of Salvation, Lana Lane mfl) skulle bli ny fast bassist i bandet, men samarbetet blev inte så långvarigt som många nog hade önskat. In i bandet kom istället minst lika skicklige men inte fullt så kände Simon Andersson. Simon har en lång musikalisk meritlista (Johan Randén Band / Synkopaterna, Pain of Salvation mfl) och har under åren hunnit skaffa sig en rejäl dos av tekniskt kunnande och rutin, vilket absolut krävs om man ska spela så intrikat och avancerad musik som Darkwater gör.

Min första kontakt med bandet var i samband med tidigare nämnda festival, och detta mycket positiva möte gjorde att ”Callling the earth to witness” omgående införskaffades. Hade en period på ett par år då jag var ganska trött på progmetal-genren, och då upplevde att det inte kom fram så värst många nya och intressanta band, utan att alla bara försökte låta som Symphony X, Dream Theater, Evergrey etc. Men så klämde Circus Maximus, Seventh Wonder och inte minst Darkwater ur sig riktigt bra plattor och vips så var intresset på topp igen. Plattan fick när den släpptes genomgående ett mycket bra mottagande av den samlade musikpressen, och detta har naturligtvis höjt förväntningarna på det nyanlända alstret.

Redan vid första genomlyssningen av ”Where stories end” kände jag att detta skulle bli en minst lika bra och intressant platta som föregångaren. Mycket av sound och tonspråk känner man ju igen sedan tidigare, så plattan känns knappast som någon musikalisk revolution, men den känns ändå som en naturlig fortsättning på den musikaliska resa inom proggen som bandet startade i samband med förra utgivningen.

Precis som på ”Callling the earth to witness” är låtmaterialet mycket välskrivet och ganska så omväxlande, där de melodiösa verspartierna varvas av de medryckande refrängerna. Henrik Bååth har grymma röstresurser, och hans sköna och ibland lite gälla stämma matchar musiken till 100 %. 

Här finns också de avancerade och mycket skickligt framförda instrumentala partierna som verkligen bevisar vilka enormt skickliga musiker som ingår i Darkwater. Gitarrspelet är rejält tungt och maffigt, och Markus Sigfridssons sologitarrspel är alltid snyggt avvägt mellan teknik och känsla, och tillför helheten en ytterligare dimension. Rytmsektionen Simon Anderson och Tobias Enbert känns grymt tighta och det svänger fruktulöst emellanåt. En ytterligare detalj som jag verkligen gillar med ”Where stories end” är Magnus Holmbergs keyboardspel, som ligger långt fram i slutmixen och färgar låtarna på ett ytterst behagfullt sätt. Släktskapet till tidigare nämnda band känns ibland mycket tydliga, men oftast får jag tack vare de snygga keyboardarrangemangen känslan av hur Kamelot kan låta i sina bästa stunder.

Låtmaterialet håller genomgående en mycket hög och jämn kvalitet och det känns närmast omöjligt att utnämna några favoriter, men de första tre spåren ”Breathe”, ”Why I bleed” och ”Into the cold” kommer säkerligen att betraktas som framtida Darkwaterklassiker, och som därmed måste ingå i varje liveset åratals framöver. Ljudet på plattan är även det av mycket högklass, och har mixats och mastrats av Fredrik Nordström / Henrik Udd i Studio Fredman, vilket borgar för en ljudbild som ligger betydligt över genomsnittet på de flesta plattor inom genren.

Det samlade intrycket av ”Where stories end” blir naturligtvis mycket positivt och jag värderar plattan som en fullt värdig uppföljare till ”Callling the earth to witness”, och hoppas på några nära förestående gig med bandet så att dessa musikaliska pärlor får avnjutas live.

 

www.darkwater.se

www.myspace.com/darkwaterofficial

 

8 / 10

Staffan Vässmar

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna