|
Den
stora maskinen Yes ska tydligen ut och rulla utan herrarna Jon
Anderson och Rick Wakeman fick jag veta häromdagen. De har
skrivit nytt skivkontrakt med Frontiers records så det ska bli
spännande att ta del av det resultatet längre fram.
Men
nu är nu och då är då. När jag sätter in skivan som Jon och Rick
knåpat ihop tillsammans förstår jag lite varför Yes överger dem
eller om det är tvärtom. Jag vet inte vad jag hade väntat mig
men inte detta i alla fall. Hela skivan består enbart av Rick
Wakeman på piano/synth/keyboards och Jon Anderson på sång. Inte
ett enda trumslag, inte en enda gitarrsträng hörs. Inspelningen
har gått till så att Rick har skickat över musik till Jon varav
han lagt på sång och skickat tillbaka till Rick.
De
modesta melodierna harmonieras dock fint av Jons karakteristiska
röst. Den har återhämtat sig bra även om inledningsspåret känns
lite kraxigare än övriga spår (som inte alls är kraxiga kanske
jag ska tillägga). Det låter behagligt i mindre doser om än
något intetsägande. Ingen av låtarna finns kvar i mitt huvud
efter skivans slut. Det jag lyssnat på fungerar nog mer som ett
bakgrunds-soundtrack till vardagen än någonting annat. Det är
lite småvackert emellanåt men det finns exempelvis ingen låt som
är i klass med ”The meeting” från 1989.
Så
ni som vill ha en stillsam skiva och saknar Jons stämma är detta
ett utmärkt val. Ni som saknar det mer tekniskt virtuosa Yes får
nog stå över ett kast.
Lyssna hellre/även på: Anderson/Bruford/Wakeman/Howe från 1989.
En magiskt bra platta som låter lika bra nu som då!
5 /
10
Peter Dahlberg
|
