|
Yogi Langs nya CD avslutar nu den serie med soloalbum från i
princip samtliga RPWL’s medlemmar som släppts sen förra RPWL
plattan ”The RPWL Experience”. Alla har haft sin speciella stil
men visst har man känt igen väsentliga komponenter från
RPWL-soundet i alla dessa alster. Det gäller i synnerhet Yogi
Langs nya platta vilket kanske är rätt naturligt med tanke på
att han står för själva sången på RPWLs låtar. Så visst låter
det mycket RPWL men det finns också helt andra sidor som kommer
fram på denna platta. Jag skulle vilja påstå att ”No decoder” är
mycket mer lågmäld än RPWLs plattor och snarare en samling
sånger i singer/songwriter-genren än den rockiga och Pink
Floyd-inspirerade musik som vi är vana vid. Det här gjorde att
det inte var alldeles lätt att sätta betyg inom
samlingsbegreppet Artrock.
Men om jag då direkt skall gå in på godbitarna som speciellt
tilltalar oss Artrockare så måste jag ju nämna de två
inledningslåtarna ”Can’t reach you” och ”Sacrifice”. Den första
låten är en lugn instrumentell sak som är tungt influerad av det
sound vi känner igen från Pink Floyd och speciellt gitarristen
David Gilmour. Den domineras av ett helt urläckert avspänt
gitarrspel (antingen av Yogi själv eller av Torsten Weber – det
framgår inte klart) bakgrundskompat med fina keyboardljudmattor.
Att med så enkla medel få till en sån känsla på gitarren tycker
jag är helt otroligt! Vem det nu är som spelar så är det oerhört
snyggt.
Därefter följer sen plattans klart bästa låt i den nästan 10
minuter långa ”Sacrifice”. Denna låt kunde definitivt ha platsat
som ett huvudnummer på en kommande RPWL platta. Vi känner igen
det typiska RPWL-soundet och den dramatiska kompositionen.
Återigen väldigt mycket Pink Floyd känsla i den första halvan av
låten. Nej, vänta nu, här måste jag nog ändra mig. Det här är
RPWL-soundet och inte Pink Floyd! Tror det är dags att sluta
tjata om Pink Floyd och istället framhålla Yogis och RPWLs eget
unika sound här. Mycket fint men frågan är om inte den
instrumentala avslutningen av låten (som kanske inte är så
typiskt RPWLsk!) är ännu bättre. Här får Yogi chans att briljera
med solon på moogen som är lite av ett favoritinstrument för
honom. Han berättade om hur han inspirerats av pionjären Manfred
Mann i en tidigare Artrock-intervju och här kan jag säga att
detta blommar ut fullständigt. Ett långt härligt långsamt
gungande instrumentalt parti som jag faktiskt tycker han till
och med kunde ha förlängt ytterligare minst 10 minuter! Man vill
bara inte att det tar slut! En detalj här är att han använder
ett rätt märkligt ackompanjerande ljud som låter som skriket av
någon sorts sjöfågel (eller liknande) och det låter bara helt
sjukt i början. Men här i det instrumentella partiet passar det
in så otroligt bra. Fullständigt genialt!
Resten av plattan erbjuder sedan ett antal betydligt lugnare
låtar eller sånger där Yogi fokuserar mer på texten än på själva
arrangemanget (frånsett den lugna sköna instrumentala ”No
decoder”). Inte förrän i låt nummer 10 (”Sensvalue”) får vi höra
lite mer proggigare och rockigare tongångar igen (med snyggt
mellotronkomp). Bland de lugna låtarna får vi höra en del
gästsolister, bl a Dominique Leonetti (sångerska i franska
progressiva rockbandet Lazuli) i låten ”Alison”. I den
sistnämnda förekommer också ett litet läckert solo på
musettdragspel på slutet.
En av låtarna (”Sail away”) är också en sån där typiskt släpande
Pink Floyd-inspirerad (nu var vi där igen!) låt som på slutet
nästan övergår i en smörig svensktoppslåt till kompet av Ingvar
Nordströms saxofon (nej, nu överdrev jag kanske något). Nej, men
ibland gränsar dessa låtar till det smöriga och för mig drar det
ner betyget lite och man tappar lite av intresset.
Till slut måste jag kommentera texterna på låtarna. Det är
uppenbart att dessa har varit synnerligen viktiga för Yogi,
kanske viktigare än det musikaliska innehållet.
Yogi skriver i bakgrundsinformationen att ”A song can only be as
good as the message behind it”.
Kanske håller inte vi Artrockare helt med om detta men det går
nog att förstå vad han menar ändå. Det handlar som så många
gånger förr om relationer och hur svårt det är att förstå
varandra, till och med ens allra närmaste. Och ibland går det så
långt att man inte står ut längre utan man måste ta avsked. Det
här beskrivs oerhört starkt i min tredje favoritlåt på plattan
med den självförklarande titeln ”Say goodbye”. En enkel men
mycket, mycket stark låt där text och musik känns mycket äkta
och engagerande. På slutet läggs även på några mycket snygga
ackompanjemang av violinisten Anne de Wolf. En riktigt tung och
sorgsen låt, på många sätt.
Det är nästan tur att plattan avslutas med en mer hoppfull
”normal” kärlekssång i låten ”A better place for me”. På
gränsen igen till det smöriga men här känns gitarrackorden och
orgelkompet så skönt att det förlåter allt. En fin avslutning
alltså.
Som sagt, inte alldeles lätt att sätta ett Artrock-betyg för
denna platta eftersom det som helhet inte är en typisk platta
inom denna genre. Så därför nöjer jag mig att ge betyget 7 av 10
men jag vill samtidigt säga att kanonlåten ”Sacrifice”
egentligen motiverar hela skivköpet. Alltså, ännu en stark
release av en RPWL-medlem (fast som helhet tyckte jag nog bäst
om Chris Postls senaste Parzival’s Eye-platta) och nu ser vi med
spänning fram emot nästa RPWL release.
www.yogilang.com
www.myspace.com/54421242
7/10
Karl - Göran Karlsson
|
