1. Overture / Whirlwind
2. The Wind Blew Them All Away
3. On The Prowl 4. A Man Can Feel
5. Out Of The Night
6. Rose Colored Glasses
7. Evermore 8. Set Us Free
9. Lay Down Your Life
10. Pieces Of Heaven
11. Is It Really Happening?
12. Dancing With Eternal Grace / Whirlwind (Reprise)

Bonus:

13. Spinning
14. Lenny Johnson
15. For Such A Time
16. Lending A Hand
17. The Return Of The Giant Hogweed
18. A Salty Dog
19. I Need You
20. Soul Sacrifice

Men – det är bara att säga direkt att denna beredskap var onödig. De här fyra musikerna skapar uppenbarligen en sån kreativ miljö tillsammans att inget egentligen kan misslyckas. Det har funnits många supergrupper genom åren men frågan är om det har funnits en mer lyckad sådan än Transatlantic. Det här luftskeppet flyger med raketmotorer! Fram och tillbaka över Atlanten dessutom och i loopingar och rollar om vartannat!

För att bli mer konkreta tar vi och tittar först på själva huvudakten – det 77 minuter långa verket ”The Whirlwind” på CD nummer 1. Måste då säga att jag beställde versionen innehållande även en bonus-CD med ytterligare material (mer om detta senare). I sann prog-anda är det här ett sammanhållande verk men uppsplittrat i ett antal delar (12 stycken). Helt i strid mot alla kommersiella regler (d v s att försöka fånga lyssnaren direkt med lättsmälta låtar) börjar plattan med en intensiv nästan 7 minuter lång instrumentell inledning där musikerna snabbt och intensivt drar igenom ett antal av de musikaliska teman som kommer senare i mer utförlig version. Det här är komplicerat och tar många genomlyssningar innan det sitter så det här anser jag är väldigt vågat av bandet. När sen sången börjar så är det Roine som får äran att inleda men sen tar Neal över i de flesta av de kommande passagerna.

Faktum är att jag dock inte riktigt tänder till på de inledande tre spåren. Det är inte förrän spår nummer fyra ”A man can feel” och spår nummer fem ”Out of the night” som jag känner att – ”Nu sitter det”! Kul också att det är Roines sång som framförallt sticker ut här och visst känns inflytandet från The Flower Kings sätt att arrangera låtar. Roines sångpartier på plattan tycker jag rent allmänt är alldeles utomordentliga och kanske är ”Out of the night” allra bäst i det hänseendet. Här hjälper dessutom Pete Trewavas till väldigt fint med sången. Den sistnämnda låten är faktiskt vansinnigt fin och har väldigt mycket positiva Yes-influenser. Roines sätt att spela gitarr här bär väldigt mycket spår av Steve Howes karaktäristiska stil liksom Pete Trewavas på liknande sätt inspirerats av Chris Squire virtuosa basspel. En riktig höjdpunkt på plattan.

Sen fortsätter otroligt nog plattan på nästan samma höga nivå med låt efter låt. Men nu tar Neal Morse över mer och mer som låtdrivare. På den monumentala låt 6 ”Rose Coloured Glasses” sjunger han väldigt bra och slutet är mäktigt både sångmässigt och instrumentellt. Därefter kommer en väldigt fin i huvudsak instrumentell låt - ”Evermore” - som inleds med några fina pianoackord som avlöses och avbryts i flera sekvenser med lite jazzrockiga partier och den fortsätter sen in samma sköna svängiga stil. Spelglädjen lyser högt och man myser verkligen. Härligt trumkomp från Mike Portnoy inte minst. Efter ett litet bakslag i låt nummer 8 (mer om detta senare) kommer sen en riktig godbit i låt nummer 9 ”Lay down your life”. Fantastisk fin sång av Neal Mose i refrängpartierna (härligt sent 60-tals eller tidigt 70-talsinspirerat sound) men framförallt ett imponerande instrumentalt arrangemang. I ett långt parti av låten hör vi ett snabbt och upprepat räknande av toner (ungefär – ”1,2,3,4,5,6” och sen om och om igen) på keyboards (mellotron?) men efterhand som det går vidare märker man att räknandet faktiskt kommit ur takten som för övrigt drivs säkert av Mike Portnoy. Men det låter bra trots allt!? Och efter en stund är man tillbaka i fas igen. För att bara ytterligare en stund senare komma ur takt återigen. Jag bara frågar mig: Hur sjutton kom de på det här och hur lyckades de få det njutbart? För det är det verkligen. Det här vittnar om stor musikalisk fantasi och kreativitet.

Låt nummer 10 ”Pieces of Heaven” är en typisk Roine Stolt låt och kunde varit hämtad direkt från The Flower Kings nästa platta. Lite kul är det Gentle Giant-inspirerade mellanspelet i mitten av låten. Låt 11 ”Is it really happening?” är skivans stora filosofiska låt med tankar kring vad som egentligen hände under exempelvis terrorattacken 11 september 2001. Det var verkligen ofattbart och denna sköna långsamma låt (åtminstone i inledningen) reflekterar över detta. Efterhand accelererar låten i ett crescendo av toner och rytmer där framförallt Mike Portnoy briljerar bakom trummorna. På slutet sker sen en makalös duell mellan keyboards och gitarrer upp on ner i snabba skalor och i ett allt ursinnigare tempo. Briljant! Sen kommer då avslutningslåten ”Dancing with eternal glory” som en typisk episk melodiös historia som sitter som gjuten som just en avslutningslåt för en platta från Transatlantic. Kanske dock lite trivial och lite sliskig men ändå en fin melodi och Neal sjunger återigen väldigt bra. Sliskig eller ej men refrängen sätter sig och man kommer på sig själv med att sitta och nynna den då och då under lång tid efteråt. Och naturligtvis avslutas låten med ett pampigt symfonimässigt slutackord som bara långsamt klingar ut. Magnifikt!

När jag nu börjar närma mig slutomdömet för plattan så skulle jag egentligen vilja göra som en konståkningsdomare, nämligen ge ett betyg för det tekniska genomförandet och en för det konstnärliga innehållet. Men i mitt fall skulle det då vara ett separat betyg för det musikaliska innehållet (som definitivt får toppbetyg) och ett för själva kompositionen och storyn. Där är jag nog tvungen att dra ner betyget och det beror (tyvärr) på att Neal Morse lyckats få in alldeles för mycket av sitt missionerande kristna budskap i sångtexterna. I ett antal år har jag tyckt att jag stått ut med det på flera av hans utomordentliga soloplattor (karln är ju otroligt produktiv) men här är det flera gånger klart över gränsen för vad jag tycker jag står ut med. Bara ett exempel: I låten ”Set us free” kläcker han ur sig följande fraser:

”Look at the people tossed in turmoil in the street,

 Satan-like lightning falling down,

 The un-Godly world is like a vicious troubled sea

 It feels like our ship is sinking down”.

I min värld har jag svårt att förstå en sådan världsbild i en modern tid även om jag naturligtvis måste respektera att en religiöst övertygad människa kan ha den.

Ett annat missionärsexempel är naturligtvis den så uppenbara kristna lovsången till Jesus i slutlåten. Min åsikt är att religion är en ytterst privat sak och religiösa budskap får inte prackas på andra icke-troende i orimliga doser. Här är man farligt nära gränsen vid flera tillfällen. Med risk för att bli kallad hädisk anser jag att detta är ett negativt drag hos denna annars helt fantastiska platta.

Jag köpte ju som sagt även varianten med en bonus-platta med ytterligare några egna låtar samt ett antal covers (framförallt låtar som tidigare spelats live). Även denna extra-CD är mycket hörvärd. Bland de egna extralåtarna vill jag lyfta fram den första här under titeln ”Spinning”. Det är ytterligare en mycket Yes-inspirerad låt som är mycket njutbar. Fin sång av Roine och på slutet ett härligt parti med komplicerade taktbyten och härligt trumspel av Mike Portnoy tillsammans med mycket fint spel på orgel av Neal Morse. Ja, det är faktiskt värt att lyfta fram hur bra Neal är på klaviaturerna förutom att han stå för väldigt mycket av kompositionerna. Bland cover-låtarna så måste man framförallt nämna den mycket fina versionen av Procol Harums ”A salty dog” – en personlig favoritlåt från detta underbara band. Pete Trewavas sjunger otroligt fint och hela bandet får till en kanonversion av denna låt. Kul är också att höra deras version av Genesis ”The return of the giant hogweed”. Helt OK men egentligen oefterhärmlig.

Alltså, som ni nog förstår är det här rent musikaliskt en makalöst bra platta. Man kan enkelt säga att ni kan ta denna platta, glömma allt annat under en månads tid och helt ägna er åt att lyssna in alla olika turer och kompositioner på plattan. Så mycket material finns det att man helt enkelt blir alldeles matt. Och ändå lyckades man spela in det under bara ett fåtal veckor på våren-försommaren 2009. Det vittnar om otrolig professionalitet och en verklig kärlek till den här sortens musik. Tack för att ni orkade och för att ni dessutom orkar dra igång en världsturne under sommaren 2010. Tyvärr hedras inte Sverige av ett besök men ändå finns spelningar inte alltför långt bort så det är sannerligen något att fundera på. Glädjande är också att Daniel Gildenlöv från Pain of Salvation återigen kommer att hänga med på turnen som en extra musiker. Snacka om super-super-grupp på scenen!

www.myspace.com/transatlanticprog

www.transatlanticweb.com

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson