|
Så
har det då kommit ännu en soloplatta från
en personlig favorit;
den gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett.
Det här bör vara den 22:e i ordningen sen hans första
och
helt underbara platta
”Voyage of the Acolyte” kom ut 1975. En imponerande produktion
må man säga. Men allt har verkligen inte varit av absolut
toppklass och vissa plattor har man känt att inspirationen och
kreativiteten inte riktigt räckt till.
Tyvärr får jag säga att den senaste produktionen nog lutar åt
det sistnämnda även om den inte på något sätt är dålig.
Kanske är det så i mitt fall
att
allt känns alldeles för välbekant. Det kanske blir så när man
följer en artist under så många år.
Till slut märker man att
det blir alltför mycket upprepningar.
Plattan
börjar i god stil med tre fina låtar där Hacketts känsla för
harmonier och eleganta stämningar dominerar.
Jag noterar också att Steve sjunger ovanligt bra, något som
varit lite svajigt på en del tidiga plattor.
Första låten
”Fire on the moon” är en typisk Hackett-låt (kanske alltför
typisk?) med fina stämningar och bombastisk refräng.
Låt två
”Nomads” låter han sin skicklighet på akustisk gitarr komma till
sin rätt och det låter väldigt snyggt i början med återigen fin
sång.
Sen övergår låten i
något som liknar en argentinsk
dans med snabb takt och närmast kastanjettliknande komp. Antar
att det är en liten flört med sina sydamerikanska fans (han lär
vara rätt stor som rockartist just i Sydamerika). Låt nummer tre
”Emerald and Ash” är en mycket avspänd och stämningsfull låt som
jag kanske gillar allra bäst på plattan. Inget
ekvilibristiskt, bara just oerhört snyggt och vackert. Nästan
som en vaggsång.
Låten avslutas dock med ett parti med
lite
mindre elegans.
Men sen dör tyvärr plattan på något sätt.
I kommande låtar försöker Steve sig
ibland
på lite mer rockigare tongångar och då plockar han fram sin
elgitarr och försöker svänga på.
Men det låter inte särskilt bra med hans distorderade gitarr som
har ett närmast överdrivet vibrato
över sig hela tiden. Och låtarna har ingen riktig struktur
heller
så jag tappar tyvärr intresset. Det återkommer inte förrän i den
allra sista låten
(fast jag
måste
nog
nämna
inledningen på låt fem
”Sleepers”
som
också
är
fin) som är en
rätt underbar liten österländskt inspirerad låt;
”Last train to Istanbul”. Här sitter magin
och stämningarna
som
är
Hacketts
typiska kännetecken äntligen.
Sången är bra och framförallt den instrumentala kompositionen
med trummor och en mängd andra instrument (inte bara gitarrer)
är läcker.
Alltså, en rätt ojämn platta där jag tyvärr får säga att de
rockigare partierna
känns
rätt
oinspirerade medan de lite mer lugna och stämningsfulla låtarna
är desto mera njutbara. För framtiden känner jag en viss oro.
Det var ett tag sen det kom något från Steve som kändes verkligt
högklassigt. Får nog gå tillbaka till
”To watch the storms” från
2002 som var en riktigt bra platta.
Nu känns det som om Steve nog måste söka sig till lite mer
inspirerande medmusikanter för att få till en nytändning.
Märker att han faktiskt börjat lira lite ihop med gamle
Yes-basisten Chris Squire som är med på ett
hörn av plattan.
Kanske är dags att damma av gamla GTR-konstellationen? Eller
varför inte starta något helt nytt?
http://www.hackettsongs.com
Betyg:
6/10
Karl-Göran Karlsson
|
