|
För närapå exakt ett år sedan recenserade jag ett mycket
högkvalitativt debutalster, nämligen den suveränt bra plattan
“The darkest room” med Manimal. Året som har gått sedan dess har
bara stärkt min uppfattning om hur fantastisk denna platta var,
och här kommer nu lika tidigt 2010 en minst lika intressant
albumutgivning. Falubandet Renaissance of Fools kommer genom
detta sitt självbetitlade debutalbum sätta en mycket hög
standard för de kommande släppen under året, om dessa ska kunna
nå upp till samma höga nivå.
Musikerna i Renaissance of Fools är långt ifrån några nybakade
debutanter, utan är en samling mycket skickliga och
välmeriterade musiker. Flera av medlemmarna har bedrivit
musikstudier på så exklusiva ställen som LAMA i Los Angeles, GIT
i Boston ?? samt vid TBV i Eskilstuna. Leadgitarristen Daniel
Magdic har ett förflutet i Pain of Salvation, där han medverkade
som gitarrist / låtskrivare på bandets debut “Entropia”, samt
som låtskrivare på uppföljaren “One hour by the concrete lake”.
Efter at ha brutit upp ifrån POS träffade han ganska snart på
herrar Björn Tauman (Chainwreck, ex. Without Grief) och Magnus
Karlsson (Janne Bark mfl.) och inledde ett långvarigt
musikaliskt sammarbete (Cudfish), där man försökte att hitta sin
egen nisch och musikaliska inriktning.
Stor tid och kraft har lagts på att hitta en sångare som delade
killarnas vision om vad som är riktigt bra musik, och då
framförallt en sångare med en grym röst. Detta hittade man
tillslut i Kjell Bergendahl (Thalamus, Mountain of Power mfl.),
som genom sitt tillträde in i bandet gjorde sättningen komplett.
Kjell är dock inte enbart en skicklig vokalist utan han hanterar
även den 7-strängade guran, vilket har tillfört bandets musik en
extra tyngd och kraft.
Åren som man har spelat ihop har gjort att de nu är ett väl
sammansvetsat musikerteam, som med stort musikaliskt kunnande
och fantastiskt instrumenthantverk, nu har “klämt ur sig”
Renaissance of Fools debutalster.
Som låtskrivare / gitarrist i Pain of Salvation bidrog Daniel
Magdic, tillsammans med Daniel Gildenlöw, till att skapa det
sound som genom åren blivit synonymt med POS. Att han är en
låtskrivare av hög klass bevisade han redan då på de två plattor
han medverkade på, men han har under åren som följt ytterligare
förfinat sin låtskrivartalang. Låtmaterialet på denna
debutplatta håller en mycket hög och jämn kvalitet och är
mestadels Daniel Magdics verk, även om övriga bandmedlemmar
också har bidragit till slutresultatet. De musikaliska
influenserna / förebilderna har inom den tyngre musiken varit:
Black Sabbath, Mastodon King´s X mfl, och inom de mer
artrockinfluerade banden har Rush, King Crimson och Anekdoten
varit inspirationskällor i skapandet. Magdic har verkligen tagit
vara på sina musikaliska ”rötter” och han har en grym känsla för
att fram riktigt coola och tunga riff , lite grann på samma sätt
som Jerry Cantrell (Alice in Chains) gjorde under detta bands
storhetstid.
Första gången jag hörde Renaissance of Fools-plattan, kände jag
omedelbart att detta kunde vara början till något riktigt stort
och något som jag direkt kunde ta till mig. Det som framförallt
tilltalade mig var den variation i låtstruktur, tyngd,
intensitet och känsla som bandet förmedlade. Visst känner man i
vissa låtar, som till exempel “Polarized round”, igen det
musikaliska släktskapet till Pain of Salvation. Låten är härligt
vacker och bitvis lite sökande, men samtidigt lite
experimentell. I refrängpartiet känns POS-vibbarna ganska
tydliga, dock aldrig så att det stör. I ett annat spår som:
“The child that used to play” har man åstadkommit ett av de
“fläskigaste” riff jag hört på mycket länge!! Här har man funnit
på ett musikaliskt språk och riffande som för mina tankar till
en tyngre variant av Alice in Chains. Även här bryts det tunga
riffandet av med lite mer lugna experimentella och sökande
partier. Kjell Bergendahls ganska djupa / mörka, lite entoniga
sång på detta spår är fullständigt lysande enligt min mening.
Som tidigare nämnts är låtmaterialet av genomgående mycket hög
kvalitet, och sättet som man hanterar sina respektive instrument
på, håller även det mycket hög klass. Björn Taumans tunga men
samtidigt svängiga basspel, i kombination med de 7-strängade
gitarrerna ger en tyngd och massivitet som tilltalar mig å det
gruvligaste. I avslutande “Intervention: part I & II” har man
fått hjälp av Per Wiberg (Opeth) på keyboards, och i denna låt
är svänget och tyngden makalöst skönt. Även här vittnar
refrängpartiet om släktskapet till Pain of Salvation.
Daniel Magdics sologitarrspel är mycket varierat med en härlig
frasering och känsla, där det tekniska kunnandet aldrig blir ett
självändamål, utan bara bidrar till den musikaliska helheten. I
början hade jag vissa lite kritiska känslor angående Kjell
Bergendahls röst och i bland lite entoniga sångsätt, men så här
efter säkert tjugo genomlyssningar av plattan måste jag bara
erkänna för mig själv: Jag älskar den!! Han har en klart
“speciell” röst, men som han använder på ett sätt som ger
bandets låtmaterial en helt unik och egen prägel. Björn Taumans
tunga basspel i samklang med Markus Karlssons svängiga trumspel
bidrar även det till att skapa ett mycket tilltalande sound, som
i vissa partier känns välbekant, men som samtidigt tillför
genren något nytt och unikt.
Plattan är inspelad i en lokal studio och i den egna replokalen,
men är också inspelad / producerad / mixad av, och tillsammans
med Pelle Saether i hans Underground Studio. Ljudbilden är
härligt tung och organisk, men samtidigt luftig med en bra
instrumentseparation som gör varje inblandad musikers insatser
tydliga och lätt igenkännbara. Att man verkligen satsar seriöst
vittnar inte minst det faktum om, att man har fått självaste Ty
Tabor från King´s X att mastra plattan. Detta tillför
naturligtvis plattan ytterligare en dimension av
professionalism, och då till en redan fullständigt lysande
slutprodukt. Favoritspåren är många, men om jag ska plocka ut
några extra grymma spår får det bli: “Precious life”,
“Claws of norms”, “The child that used to play” samt
avslutande “Intervention: part I & II”
Bandet är än så länge inte signade av nåt bolag, men jag är
fullständigt övertygad om att det bara är en tidsfråga innan
något större bolag får vittring på detta fruktansvärt bra band.
Finns det någon som helst rättvisa i musikvärlden, så ser vi
Renaissance of Fools på de stora scenerna / festivalerna inom en
snar framtid. Varför inte redan på årets upplaga av Slottsskogen
Goes Progressive, där bandet enligt min mening skulle vara
självskrivna!!!
www.myspace.com/renaissanceoffools
9 / 10
Staffan Vässmar
|
