Kaipa - In the wake of evolution (InsideOut Music/Century Media)

1. In the wake of evolution 10.57
2. In the heart of her own magic field 5:12
3. Electric power water notes 17:51
4. Folkia’s first decision 2:33
5. The words are like leaves 5:36
6. Arcs of sound 8:22
7. Smoke from a secret source 9:24
8. The seven oceans of our mind 10:09

1976 kom jag för första gången i kontakt med Uppsala-bandet Kaipa. Jag köpte LPn "Inget nytt under solen" och förundrades över att det nu fanns ett svenskt symfoniskt rockband som spelade musik nästan i klass med mina dåvarande favoriter Genesis. Det över 20-minuter långa stycket "Skenet bedrar" spelade jag om och om igen liksom titelspåret "Inget nytt under solen". Såg fram emot nya plattor men fick tyvärr se bandets musik klart förändrad (till det sämre) i den kommande plattan "Solo" och intresset svalnade efterhand. Främst saknade jag den fantastiskt originella sångrösten
(Ingemar Bergman) från den tidigare plattan. Inte anade jag då att en av de allra främsta på den progressiva rockscenen av idag fanns med i bakgrunden (vid den tiden tonåringen Roine Stolt).
 
Nåväl, åren gick och Kaipa föll i glömska (men läs gärna mer om den tidiga historien på www.kaipa.info). För att plötsligt år 2000 dyka upp i en ny inkarnation. Det visade sig att originalmedlemmen Hans Lundin (keyboards) väckt liv i gruppen igen. Jag är väldigt glad för det.
 
Den nya inkarnationen av Kaipa låter inte exakt som 70-talsbandet Kaipa men på något sätt kan man ändå känna igen sig. Skulle tro att det har mycket med det sätt som Hans Lundin spelar och komponerar på klaviaturerna. För att sticka ut hakan lite så måste jag säga att det verkligen låter svenskt! Personligen får jag ofta associationer till svensk folkmusik (spelmansmusik, polskor från Dalarna, m m) i de olika teman som Hans spelar upp, ofta i duell med gitarristen (numera Per Nilsson). Lägg till tonvis med
Hammondorgel som understöd (tidvis ytterligare kryddad med mellotronlika klanger), fartigt och mycket kompetent trumkomp från Morgan Ågren, inspirerat baskomp från virtuosen Jonas Reingold samt hängiven sång från Patrik Lundström och Aleena Gibson så har ni nuvarande Kaipa i en kort sammanfattning.
 
Ett flertal utmärkta plattor har släppts sen comebacken "Notes from the past" (2002). Inte minst den senaste plattan "Angling feelings" (2007) tyckte jag rent av var alldeles strålande bra.
 
Nåväl, hur står sig då den nya plattan "In the wake of evolution"? Jo, fantastiskt bra, faktiskt. Kan redan säga att jag håller den snäppet högre än "Angling feelings". Kaipa i sin nuvarande konstellation har rent av gjort sin bästa platta hittills. Full av mastiga låtar med otroligt mycket musikalisk kompetens. En riktig guldgruva för den inbitne Artrockaren.
 
CDn innehåller 8 låtar som var och en (med undantag av en låt) är betydligt längre än standardhitlåten på 3 minuter. Den tredje låten är faktiskt så lång som 18 minuter. Redan detta säger något om bandets preferenser och vi Artrockfantaster kan bara gotta oss för låtarna är inte bara långa utan även fantastiskt varierande och njutbara. Jag noterar att det egentligen inte finns en enda svag låt på CDn även om naturligtvis inte allt håller absolut högsta klass. Men man lyssnar fascinerat vidare och upptäcker hela tiden nya saker.
 
Jag själv är mycket fascinerad av Hans Lundins spel på klaviaturerna. Han bär fram de flesta låtarna med sina teman, ibland inspirerade av folkmusik och ibland lite mer improviserande jazzigt. Men hela tiden utan några som helst fadäser eller missar. Jag anar en perfektionistisk inställning till kompositionerna och genomförandet utan att för den skull ta död på spelglädjen. Samtliga musiker förutom Hans Lundin ger också järnet på skivan och jag måste säga att det finns en beslutsamhet och självsäkerhet i musiken som är imponerande denna gång.
 
Bästa låtarna på plattan (faktiskt inte lätta att utse) tycker jag är inledningslåten "In the wake of evolution", låt nummer sex "Arcs of sounds" och låt nummer sju "Smoke from a secret source". Den förstnämnda inleder med en otroligt läcker instrumental sekvens med klaviaturer, senare även samkört med gitarr. Det här är musik som man blir riktigt glad och lycklig av (inledningstemat sätter sig verkligen på hjärnan!). När sen Aleenas sång startar dämpas tempot och vi får en fin balladliknande låt med en tänkvärd text om dagens värld och vad vi överlämnar till våra barnbarn. Sen återkommer några otroligt läckra sekvenser med klaviaturer och bakgrundskomp som i alla får mig att rysa av välbehag. När sen Per Nilsson drar på med gitarren och det svänger på rejält så kan man inte bli annat än nöjd. Låt nummer sex ger liknande välbehagskänslor. Redan från starten drar man på med otroligt fina harmonier mellan Per Nilssons gitarr och Jonas Reingolds bas och med ett rejält sväng. Sen kommer Patrik Lundströms fina sång in och låten växer upp alltmer. Det svänger på rejält allteftersom med mycket fint komp från bas och gitarr. Ytterligare ett exempel på bandets självsäkra och säkra stil som just i den här låten sitter som en smäck! På slutet finns en otroligt läcker duell mellan (tror jag) Jonas Reingold och Hans Lundin på
klaviaturerna. Måste höras! När det sedan gäller låt sju så inleds den återigen av en sån där lustfylld trudelutt på keyboards som sedan återupprepas med violin (eller är det keyboards/mellotron, numera går det knappast att höra skillnaden) och så småningom tar hela ensemblen plats. Sen kommer ett lite jazzigt parti där Patrik visar sin styrka som sångare. Härlig intensitet och det är inte utan att man börjar tänka på den fantastiske Freddie Mercury i de intensivaste partierna. Härligt! Mycket inspirerande komp från hela bandet. Låter överhuvudtaget som bandet hade mycket kul tillsammans när de spelade in denna platta.
 
Förutom dessa tre favoritnummer måste jag nog också nämna låt nummer 4 "Folkia's first decision" som avviker en del från övriga spår på plattan. Här lyser folkvise-inspirationen (eller närmast medeltida toner) igenom och det är ett härligt instrumentalt stycke som verkligen gör en lycklig. Måste säga att flöjtspelet och violinerna här är otroligt läckra. Den som spelar flöjten (även på flera andra spår) får extra beröm (vem det nu är - det framgår inte av bakgrundsinformationen).
 
Skall man säga något negativt om verket så skulle det i så fall vara sången. Både Patriks och Aleenas röster är verkligen speciella. Kan tänka mig att antingen så hatar man dem eller så älskar man dem. Ingen av dem är vad man kallar skönsjungare och det krävs en del tillvänjning innan man s a s kapitulerar. Speciellt Aleenas lite barnsliga och hesa röst kan vara svår att ta till sig men det går. Särskilt när hon visar att hon även kan sjunga lite mer avspänt som i början av "In the wake of evolution".
 
Slutomdömet blir således väldigt högt. Det är dags att inse att Kaipa i nuvarande skepnad har nått en nivå som faktiskt hotar övrig svensk topp inom denna speciella genre. Men det är verkligen härligt att svensk Artrock/Progrock fortsätter att visa denna fantastiskt höga klass och även en imponerande bredd.
 

www.myspace.com/kaipa

www.kaipa.info

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson