|
Producenten, kompositören och musikern Alan Parsons har ett
fantastiskt CV med start som 18-åring I studion då Beatles
spelade in sitt monumentala album "Abbey Road"1968. Parsons
utvecklades till en högt aktad studiotekniker, arbetade med
Beatles igen på "Let It Be" och därefter med bland andra Paul
McCartney, John Miles, The Hollies, Al Stewart och Pink Floyd.
Givetvis är hans stora fjäder i hatten jobbet med Pink Floyds
mästerverk "The Dark Side of The Moon
1975 skapade Parsons “ The Alan Parsons Project” tillsammans med
Eric Woolfson, ett studioprojekt som bland annat innehöll folk
från Pilot och Ambrosia. Vi talar alltså välproducerad vuxenrock
med snygga melodier och progressiva garneringar.
Alan Parsons Project släppte 10 studioalbum, sålde bra och fick
även en del hits, men spelade sällan live – det var ju I
huvudsak ett studioprojekt, med de begränsningar detta skapar.
Kritikerna gillade de första albumen men allteftersom svalnade
hyllningarna. En titt på Allmusic´s bedömningar visar en tydlig
trend. Parsons fortsatte som studiotekniker och producent, men
återvände till ”The project” 2003 och startade turnera med en
utvald samling musiker; Godfrey Townsend, Steve Murphy, Manny
Focarazzo, John Montagna, P.J. Olsson på sång och Parsons själv
på gitarr, keyboards och sång.
Nu släpper Frontiers ”Eye to eye” – en live-cd och/eller dvd
från en konsert på Plaza Mayor i Madrid 2004 och lanserar det
hela som den definitiva Alans Parsons project-lineupen i en
fantastisk konsert. Mmm..upp till bevis alltså. Givetvis är
produktion och ljud i topp – fattas bara annat.
Vi får en greatest hits – kavalkad som sträcker sig från debuten
“Tales of mystery and imagination” och framåt. Jag har hört de
flesta låtarna på vinyl i mitt tidigare liv och slås av hur nära
originalen det låter, trots avsaknaden av Eric Woolfsons röst.
Den kätterska tanken att jag lyssnar på ett duktigt coverband
som specialiserat sig på Alan Parsons slår mig och den känslan
följer mig genom lyssningen.
Låtmaterialet är inte att klaga på – inte heller gruppens
samlade musikaliska insats. Man har sett till att publiken får
de gamla godingar de tryggt kan gunga till och sjunga med i
refrängen. ”Dont answer me” från Ammonia Avenue är så nära
svensktoppen att jag funderar på om det är Alan Parzonz vi
lyssnar på, ”Time” är lika vacker som jag minns den från ”Turn
of a friendly card” 1980 och ”I Robot” ger oss den givna
elektroniska maskininstrumentalaren. ”Psychobabble” för oss in i
Toto-land och muskulös vuxenrock, medan” I Wouldn't Want To Be
Like You” är mogendisco á la Little River band.
Sammanfattningsvis en bra samlingsplatta för de som inte har
koll på den legendariske producenten Parsons öden och äventyr
under 70- och 80-talen. För oss gamlingar som har vinylbacken
kvar är plattan en påminnelse om hur många snygga och
välproducerade låtar Parsons gjort men, åtminstone i mina öron,
en bekräftelse på min minnesbild av en ganska klinisk och
beräknande musik som, trots den tjusiga ytan, känns sval och
emellanåt distanserat ointressant.
www.alanparsons.com
Betyg 7/10
Hans-Åke Höber
|
