|
|
Till de absolut största och inflytelserika
musikerna/kompositörerna inom den progressiva världen de senaste
tjugo åren, måste definitivt Amerikanen Neal Morse räknas. En
man som efter tio års musikalisk strävan med sitt band Spock´s
Beard, samt med ”supergruppen” Transatlantic, plötsligt tar
avsked av musikbranschen för att söka sig själv, och som till
slut finner gud och frälsning. Efter en längre tids frånvaro
från musikscenen återvände Morse med plattan ”Testimony”, som
beskriver vägen till hans frälsning och vägen tillbaka till
musiken. Åren som följt har kantats av storslagna och
majestätiska Morse-produktioner, den ena bättre än den andra,
för att ifjol krönas av det senaste alstret ”Lifeline”. På
samtliga av dessa utgåvor har Neal Morse samarbetat med många av
de största/bästa musikerna inom branschen, och detta faktum
bevisar bara vad den omgivande musikvärlden anser om hans
kvaliteter som musiker. Vad sägs om medmusiker som: Mike Portnoy,
Kerry Livgren, Roine Stolt, Steve Hackett, Jordan Rudess, Phil
Keaggy, Randy George, Pete Trewavas, Kevin Gilbert mfl.
Han blev häromåret utsedd av Classic Rock
Magazine, till en av de etthundra mest betydelsefulla
frontmännen inom rocken.
Morse har under sina drygt tjugo år som musiker hittills
medverkat på 22 album med Spock´s Beard, Transatlantic samt med
sina egna soloplattor, vilket om något borgar för hans enorma
kreativitet och musikaliska skicklighet. Som tidigare nämnts
blev hans återkomstplatta ”Testimony” en stor framgång och är en
av undertecknads favoritplattor, då den är så väldigt
självutlämnande och känslofylld. De följande plattorna ”One”,
Question mark”, ” Sola Scriptura” och nu senast ”Lifeline” har
alla varit mycket framgångsrika plattor som alla ytterligare har
befäst Morses ställning som en av de riktigt stora ”Prog-giganterna”.
När Morse återkom in i musikvärlden var jag ganska orolig för
att hans frälsning skulle påverka hans skapande på ett negativt
sätt, och att man hädanefter bara skulle matas med
frälsningspropaganda, men jag tycker dock att han har lyckats
hålla en ganska bra balans, åtminstone i början. Detta har han
försökt lösa genom att ge ut mer renodlat religiösa plattor i
bland annat ”Worship sessions-serien”, som vid detta laget måste
vara uppe i minst fyra – fem alster. Hans senaste platta
”Lifeline” är dock på gränsen av vad jag som icketroende klarar
av, då det bitvis tenderar att bli rena väckelsemötesfasoner av
det.
Morse har genom åren inte gjort sig känd för att vara ute på
några mastodontturnéer, utan har turnerat ganska så sparsamt i
samband med varje skivsläpp. Morse blev häromåret kontaktad av
en Holländsk trummis vid namn Collin Leijenaar, som sa sig ha
ett band som kunde/ville framföra Morses musik tillsammans med
honom. Detta spännande samarbete har hittills resulterat i två
fantastiska livedokumentationer, nämligen cd:n ”Question mark
live”, samt dvd:n ”Sola Scriptura and beyond”. Dessa båda
produktioner fick ett så stort gensvar från fansen att
samarbetet har fortsatt och i fjol sommar hade vi alla möjlighet
att avnjuta Neal Morse live på Sweden Rock Festival, vilket för
mig blev ett oförglömligt konsertminne.
Dagens recensionsobjekt är en trippelcd, där man som lyssnare
bjuds på en drygt tre och en halv timmes lång resa genom Neal
Morses karriär. Med sig på denna resa har han det unga
Holländska bandet, som verkligen backar upp Neal på ett minst
lika kvalitativt sätt som hans tidigare Amerikanska
musikerkollegor brukade göra, och de tillför Morses musik en ny
glöd och innerlighet som känns välkommen.
Neal Morse: Vocals,
keyboards and guitars
Elisa Krijgsman: Guitars and vocals
Collin Leijenaar: Drums and cajon
Jessica Koomen: Vocals and keyboards
Wilco Van Esschoten: Bass and vocals
Henk Doest: Keyboards
Plattorna är inspelade vid flera olika tillfällen under den
Europaturné som genomfördes hösten 2008, i bland annat Holland,
Belgien och Tyskland. Materialet är hämtat från Morses långa
karriär och blir till en enda lång odyssé genom hans fantastiska
låtskatt. Gamla Spock´s Beard-låtar som: “Walking on the wind”
och ”At the end of the day” blandas med
Transatlantic-klassiker som: ”Bridge across forever”,
”Stranger in your soul” samt ”We all need some light”,
samtidigt som man varvar med spår från Morses solokarrär där
flertalet plattor har blivit representerade.
Musikaliskt finns det absolut ingenting att anmärka på, utan
allt är precis så välspelat/framfört som man kan förvänta sig
från dessa supermusiker. Blandningen mellan gammalt och lite
nyare material är också väl avvägt och ger en bra bild av Morses
musikaliska utveckling genom åren, även om det nyare
solomaterialet ganska självklart överväger. Detta gör ”tyvärr”
också att det textmässigt emellanåt blir lite
väckelsemöteskänsla över låtarna, som för den ofrälste kanske
kan te sig lite jobbigt. Är som sagt inte troende själv, och har
lite svårt för vissa textmässiga partier, men jag måste ändå
medge att ”I am willing”-partiet i ”Testimedley”
är så mäktigt att jag nästan blir lite småreligiös själv, så
hårdrockare jag är ända in i själen!! Morse kan verkligen skriva
musik som är så hejdlöst vacker och känslosam att man nästan
börjar gråta, så stora karl´n man ändå är.
Morse har ända sedan jag först upptäckte honom i Spock´s Beard
haft en stor inverkan på mig och mitt musiklyssnande, och genom
att jag upptäckte hans musik öppnades nya musikaliska dörrar.
Morse har en enorm förmåga att skriva intrikata och avancerade
progressiva arrangemang som verkligen kräver noggrant lyssnande
för att man ska kunna hänga med i svängarna. Ett bra exempel på
denna förmåga visar han i de härliga låtarna ”Author of
confusion/I´m the guy” som är grymt ”meckiga” och lite
småstökiga i ena stunden, för att i nästa vara mycket lugna och
känslosamma, dessutom kryddade med mycket vackra sångarrangemang
i många stämmor. Denna förmåga att skriva en så varierad och
storslagen musik, vad gäller både låtstrukturer och känslolägen
gör enligt min uppfattning honom till en av de absolut största
inom musikvärlden de sista två decennierna. Det är nästan
omöjligt att plocka ut några favoritspår från dessa fantastiska
liveupptagningar, men självklart hör tidigare nämnda ”Testimedley”,
”At the end of the day”, ”Walking on the wind” och inte
minst ”Stranger in your soul/Bridge across forever”
till de mer självklara valen.
Morses kompmusiker håller som sagt en fruktansvärt hög klass,
vilket jag själv blev varse på SRF i fjol, och matchar mer än
väl Morse i hans strävan efter musikalisk perfektion och känsla.
Morse är ju själv en enorm musiker, både genom sitt keyboard /
gitarr-spel, men framförallt genom sina grymma vokala insatser.
Han har en känsla och innerlighet som verkligen förmedlar ett
budskap på ett trovärdigt sätt, synd då bara att budskapet vid
det här laget börjat kännas lite enahanda och uttjatat. Det är
just dessa texter som är mitt enda förbehåll från att ge detta
alster full pott.
www.nealmorse.com
www.myspace.com/nealmorse
9 / 10
Staffan Vässmar
|
|
