|
|
Postumt utgivna album brukar sällan locka till några större
succéer. Oftast är det gammal skåpmat man letat fram för att
kunna krama ur de sista slantarna ur den bortgånge artistens
musikaliska arv. Med detta i åtanke så var det med skepticism
jag närmade mig albumet ”Last Call” med den legendariske
gitarristen Jeff Healey men det visade sig att mina farhågor
saknade grund att stå på. Kanadicken, som så tragiskt togs ifrån
oss i förtid för ett par år sedan, har nämligen lämnat efter sig
ett oerhört jordnära och varmt jazzalbum som till och med får en
hårdhudad kille som mig att mjukna. Trots att det är inom rocken
och bluesen som Jeff gjort sig ett namn så har hans kärlekslåga
till jazzen alltid brunnit starkt och på ”Last Call” visar han
prov på att han även behärskar mer än bara gitarrens strängar.
Till sin hjälp har han här Drew Jurecka på fiol samt Ross
Wooldridge på piano och klarinett men sen, om jag fattat det
rätt, så sköter Jeff resten själv. Att han var en oerhört duktig
trumpetspelare är nytt för mig tillexempel.
Jeff och hans kamrater bjuder upp till en swingig jazzdans under
fjorton spår som alla verkar ha sina rötter i 20- och 30-talets
Amerika. När tempot går ner och de mer stillsamma jazztonerna
för skivan framåt så blir det lite segt för min del men i
ungefär vartannat spår är det mer fart och då är det svårt att
hålla sig från att ryckas med. Allra bäst tycker jag det låter i
”Hong Kong Blues” där vi även får ta del av plattans främsta
gitarrmanövrar av herr Healey i mitt tycke. Men något dåligt
musicerande är svårt att hitta på detta album och vi får inte
glömma Jeffs varma, och hela tiden närvarande, röst som passar
in finfint i de avslappande och tillbakalutade musikstyckena.
Jag är ingen jazzkännare och även om jag med stort intresse
gärna skulle vilja lära mig mer så är det ändå en för mig
outforskade genre. Så om detta är ett album som står sig väl
bland sina jazzkollegor har jag inte en aning om. Men jag kan
mycket väl tänka mig att ni som uppskattar tillexempel Fats
Waller eller Louis Armstrong utan problem kan uppskatta även
”Last Call”.
Dock tror jag att ni som mer än gärna spisar Jeffs rock och
bluesplattor inte kommer hitta speciellt mycket matnyttigt här
mer än hans fantastiska spel på den akustiska gitarren.
Jeff Healey var, och kommer att fortsätta vara, en av vår tids
största rock- och bluesgitarrister. Han har tidigare närmat sig
jazzen i diverse utgåvor men det är först nu, efter sin
bortgång, som han kommer få det stora erkännandet inom genren
skulle jag tro. Det finns tydligen ännu mer material i pipelinen
som skall släppas, bland annat en DVD, och för min del får det
gärna komma mera jazz från denna fantastiska gitarrist så länge
kvalitén inte sjunker.
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
