|
På den Norska progressiva musikscenen har på senare år ett antal
högintressanta band dykt upp. Bland dessa band har dessutom de
flesta sedan visat sig hålla en förvånansvärt hög kvalitet och
jämnhet. Namnen är många, men ska jag nämna några personliga
favoriter så är: Magic Pie, Circus Maximus, Pagan´s Mind, Aspera
mfl de band som tilltalat mig bäst.
Nu kommer ytterligare ett mycket intressant band, nämligen det
Slottskogen Goes Progressive-aktuella bandet Leprous. Bandet
bildades redan 2001 och har till dags dato ”klämt” ur sig två
demos, varav den senaste självfinansierad fullängdsdemon
”Aeolia” mottog ytterst positiva recensioner från många håll.
Dagens recensionsobjekt ”Tall poppy syndrome” släpptes faktiskt
redan under sommaren 2009, men har först nu hamnat i min ägo,
och extra angeläget blir det att recensera den och ge den ett
omdöme med tanke på bandets kommande medverkan på årets upplaga
av Slottskogen Goes Progressive.
Killarna i Leprous är mellan 19 -24 år och låter sina låga
åldrar till trots, mycket moget och kompetent i sitt musikaliska
uttryck. Plattan ”Tall poppy syndrome” har snurrat många varv i
cd-spelaren de senaste veckorna, och har för varje genomlyssning
gett mig nya intryck att bearbeta och försöka bedöma. Det ska
genast sägas att jag i början upplevde plattan som ganska så
”spretig” i sin karaktär och och att den förmedlade lite väl
många olika musikaliska uttryck. En låt kan, som i till exempel
inledande ”Passing” starta mycket lugnt och tryggt med
snygg sång och vackra harmonier, för att i nästa stund
fullständigt explodera i progressiva utsvävningar med
komplicerade passager i fruktansvärt obekväma taktarter /
tempobyten. De vokala prestationerna växlar även de ifrån lugna
och skira inslag till sin ultimata motpol dvs genom ultraråa
growl à la Micke Åkerfeldt (Opeth).
Denna ”spretighet” gjorde till en början att jag inte var helt
överrens med mig själv om jag tyckte detta var något positivt
eller negativt. För varje genomlyssning har jag dock blivit mer
och mer säker på att det är just denna musikaliska bredd och
mångfald som ”Tall poppy syndrome” erbjuder, som i slutändan gör
den till en så komplett och högkvalitativ platta.
Ska man försöka beskriva bandets musik i ord, så får man blanda
in så vitt skilda genrer som: psykedelia, jazz, power / death /
progressive metal. Allt detta samlat i en musikalisk smältdegel
som blir mer och mer beroendeframkallande för varje
genomlyssning, och där nu de musikaliska insatserna känns mycket
varierade och mångfacetterade. Om jag ska hitta referenser till
andra nuvarande eller tidigare existerande band, så får det nog
bli som en musikalisk mix av: Opeth, Porcupine Tree, Van Der
Graaf Generator mfl, mfl, där killarna i bandet har tagit de
bästa bitarna från varje band och skapat något eget och tämligen
unikt. Kontrasterna mellan det lugna/finstämda och det
hårda/brutala är enligt min mening fullständigt lysande, och den
i början upplevda ”spretigheten” är som bortblåst och istället
ersatt med en känsla av nyfikenhet av vad som ska hända härnäst
på denna intrikata musikaliska resa genom den progressiva
musikens alla yttre utposter.
Tredje spåret ”Dare you” är grymt progressivt och meckigt
med härliga långa instrumentala passager där killarna verkligen
visar vilka skickliga musiker man är, samtidigt som det virtuosa
spelet inte blir uppvisning utan bara som en del i den
musikaliska helheten. En annan av många favoriter på plattan är
avslutningsspåret ”White” som bara växer för varje lyssning och
som är plattans längsta och nog mest varierade spår. Innehåller
det flesta av de ingredienser som en riktigt bra progressiv låt
bör ha för att riktigt kunna intressera en som lyssnare, och
dessutom bibehålla intresset. Låt nummer två ”Phantom pain”
är också en grymt skön låt där man blandar tyngd och massivitet
med lugna och finstämda partier. Tempobyten är många och i vissa
partier brakar det lös ordentligt i ett ursinnigt tempo i rena
rama powermetalstuket.
Leprous medverkar 2010 på ett flertal av de riktigt stora
festivalerna (Inferno, Tuska, Wacken), som support till Ihsahn.
Man kommer vidare att medverka på både ProgPower USA/Europa samt
att man kommer att följa med Therion på deras höstturné som
support.
Vid detta laget har ni nog förstått att nästan alla eventuella
invändningar mot denna platta har försvunnit helt och hållet.
Det enda negativa som kvarstår är en känsla av att den ”rena”
sången ibland känns lite vek / klen och därmed inte riktigt
matchar den annars så högkvalitativa slutprodukten. För övrigt
är jag övertygad om att Leprous kommer att bli ett av de riktigt
stora och omskrivna banden inom den progressiva världen, och kan
man dessutom leverera lika bra live som på platta är nog deras
musikaliska framtid säkrad.
www.myspace.com/leprousband
www.leprous.net
8 / 10
Staffan Vässmar
|
