E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Leprous - Tall poppy syndrome (Sensory Records / Laser´s edge)

 
1.Passing
2.Phantom pain
3.Dare you
4.Fate
5.He will kill again
6.Not even a name
7.Tall poppy syndrome
8.White
Einar Sohlberg: Synth, vocals
Tor Oddmund Suhrke: Guitars, vocals
Øystein Landsverk: Guitars, backing vocals
Halvor Strand: Bass
Tobias Ørnes Andersen: Drums

 

På den Norska progressiva musikscenen har på senare år ett antal högintressanta band dykt upp. Bland dessa band har dessutom de flesta sedan visat sig hålla en förvånansvärt hög kvalitet och jämnhet. Namnen är många, men ska jag nämna några personliga favoriter så är: Magic Pie, Circus Maximus, Pagan´s Mind, Aspera mfl de band som tilltalat mig bäst.

Nu kommer ytterligare ett mycket intressant band, nämligen det Slottskogen Goes Progressive-aktuella bandet Leprous. Bandet bildades redan 2001 och har till dags dato ”klämt” ur sig två demos, varav den senaste självfinansierad fullängdsdemon ”Aeolia” mottog ytterst positiva recensioner från många håll. Dagens recensionsobjekt ”Tall poppy syndrome” släpptes faktiskt redan under sommaren 2009, men har först nu hamnat i min ägo, och extra angeläget blir det att recensera den och ge den ett omdöme med tanke på bandets kommande medverkan på årets upplaga av Slottskogen Goes Progressive.

Killarna i Leprous är mellan 19 -24 år och låter sina låga åldrar till trots, mycket moget och kompetent i sitt musikaliska uttryck. Plattan ”Tall poppy syndrome” har snurrat många varv i cd-spelaren de senaste veckorna, och har för varje genomlyssning gett mig nya intryck att bearbeta och försöka bedöma. Det ska genast sägas att jag i början upplevde plattan som ganska så ”spretig” i sin karaktär och och att den förmedlade lite väl många olika musikaliska uttryck. En låt kan, som i till exempel inledande ”Passing” starta mycket lugnt och tryggt med snygg sång och vackra harmonier, för att i nästa stund fullständigt explodera i progressiva utsvävningar med komplicerade passager i fruktansvärt obekväma taktarter / tempobyten. De vokala prestationerna växlar även de ifrån lugna och skira inslag till sin ultimata motpol dvs genom ultraråa growl à la Micke Åkerfeldt (Opeth).

Denna ”spretighet” gjorde till en början att jag inte var helt överrens med mig själv om jag tyckte detta var något positivt eller negativt. För varje genomlyssning har jag dock blivit mer och mer säker på att det är just denna musikaliska bredd och mångfald som ”Tall poppy syndrome” erbjuder, som i slutändan gör den till en så komplett och högkvalitativ platta.

Ska man försöka beskriva bandets musik i ord, så får man blanda in så vitt skilda genrer som: psykedelia, jazz, power / death / progressive metal. Allt detta samlat i en musikalisk smältdegel som blir mer och mer beroendeframkallande för varje genomlyssning, och där nu de musikaliska insatserna känns mycket varierade och mångfacetterade. Om jag ska hitta referenser till andra nuvarande eller tidigare existerande band, så får det nog bli som en musikalisk mix av: Opeth, Porcupine Tree, Van Der Graaf Generator mfl, mfl, där killarna i bandet har tagit de bästa bitarna från varje band och skapat något eget och tämligen unikt. Kontrasterna mellan det lugna/finstämda och det hårda/brutala är enligt min mening fullständigt lysande, och den i början upplevda ”spretigheten” är som bortblåst och istället ersatt med en känsla av nyfikenhet av vad som ska hända härnäst på denna intrikata musikaliska resa genom den progressiva musikens alla yttre utposter.

Tredje spåret ”Dare you” är grymt progressivt och meckigt med härliga långa instrumentala passager där killarna verkligen visar vilka skickliga musiker man är, samtidigt som det virtuosa spelet inte blir uppvisning utan bara som en del i den musikaliska helheten. En annan av många favoriter på plattan är avslutningsspåret ”White” som bara växer för varje lyssning och som är plattans längsta och nog mest varierade spår. Innehåller det flesta av de ingredienser som en riktigt bra progressiv låt bör ha för att riktigt kunna intressera en som lyssnare, och dessutom bibehålla intresset. Låt nummer två ”Phantom pain” är också en grymt skön låt där man blandar tyngd och massivitet med lugna och finstämda partier. Tempobyten är många och i vissa partier brakar det lös ordentligt i ett ursinnigt tempo i rena rama powermetalstuket.

Leprous medverkar 2010 på ett flertal av de riktigt stora festivalerna (Inferno, Tuska, Wacken), som support till Ihsahn. Man kommer vidare att medverka på både ProgPower USA/Europa samt att man kommer att följa med Therion på deras höstturné som support.

Vid detta laget har ni nog förstått att nästan alla eventuella invändningar mot denna platta har försvunnit helt och hållet. Det enda negativa som kvarstår är en känsla av att den ”rena” sången ibland känns lite vek / klen och därmed inte riktigt matchar den annars så högkvalitativa slutprodukten. För övrigt är jag övertygad om att Leprous kommer att bli ett av de riktigt stora och omskrivna banden inom den progressiva världen, och kan man dessutom leverera lika bra live som på platta är nog deras musikaliska framtid säkrad.

 

www.myspace.com/leprousband

www.leprous.net

 

8 / 10

Staffan Vässmar

 
 

 

 

  

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna