Ruined Soul - My Dying Day (Suicide Records/Sound Pollution)

Göteborgsdöds av det melodiska slaget kan man väl aldrig få nog av eller? Nej jag tänkte väl det. Därför tror jag fans av sentida In Flames och Soilwork lär kunna finna njutning i Johnny Johanssons (Disdain) lilla projekt Ruined Soul. Här finns gott om melodier och hookar att njuta av och emellanåt är det ett riktigt skönt Metallica-groove (”Load”-eran) han får till. Dock snurrar det på lite i samma spår hela tiden vilket efter tag gör att alla spår låter lite för lika varandra. Ett stort plus är nyttjandet av Arises growlare Patrik Johansson för då slipper vi den annars så jobbiga rena sången som ovannämnda storheter använder sig av. Dock får han till en finfin duett med Tobias Jansson från The Law på ”Destruction” (om jag fattat allt rätt så är det denna låt Jansson gästar på i alla fall) som använder sig av ”vanlig” sång på ett bra sätt.

Herr Johanssons står för både musicerande och låtskriveri på debuten ”My Dying Day” men här finns gott om gästartister som sätter sin prägel på verket. Förutom just nämnda sångduo så finns här gitarrister som Matias Kupiainen (Stratovarius), Niklas Stålvind (Wolf), Jonas Kjellgren (Scar Symmetry), Janne Stark (Overdrive) och Benny Jansson (Ride the Sky) för att nämna några få. Detta gör att tillexempel gitarrspelet på albumet är smått fantastiskt emellanåt och en del av solona är rent ut sagt magiska.
Trumspelet står Emanuel Johansson för och jag får ju förutsätta att detta är en människa av kött och blod (informationen jag fått är knapphändig) men farten och soundet på tummorna för mina tankar osökt in på en trummaskin. Med ett fetare, och faktiskt lite mänskligare, sound på slagverket så hade detta blivit mycket bättre. Nu känns det bara maskinellt och överproducerat.

Johnny Johansson har med sitt Ruined Soul helt klart potential att bli något riktigt stort. Tyvärr blir det som sagt lite enahanda emellanåt och Patrik Johanssons growl (är sången verkligen så distad?) blir även det lite för enformigt efter ett tag. Men då Johnny vågar bryta mönstret som med tidigare nämnda ”Destruction” och med de lite rockigare och svängigare partierna så blir det riktigt underhållande. Detta händer dock för sällan och intrycket stannar vid klart godkänt men inte så mycket mer. Jag ser dock fram emot uppföljaren och hoppas på att det inte dröjer allt för länge innan den får se dagens ljus.

www.myspace.com/ruinedsoulswe

Betyg: 6/10

Ulf Classon