E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Saxon - Call to Arms (UDR/Playground)

 
1. Hammer of the Gods
2. Back in '79
3. Surviving Against the Odds
4. Mists of Avalon
5. Call to Arms
6. Chasing the Bullet
7. Afterburner
8. When Doomsday Comes
9. No Rest for the Wicked
10. Ballad of the Working Man
11. Call to Arms (Orchestral Version)

 

Allt man kan säga om de brittiska heavy metal-legendarerna Saxon är redan sagt. Därför är det alltid lika svårt att recensera ett nytt verk med Biff Byford och kompani. Men det beror även på att bandet från och med ”Unleash the Beast” (1997) alltid har levererat album av absolut högsta kvalité. Med ”Unleash the Beast”, men framförallt efterföljande ”Metalhead” (1999), så inledde de sin så kallade tyska period med vindsnabb och hårt slående metal. Sen kom deras mer episka period med ”Killing Ground” (2001), Lion Heart (2004) och ”The Inner Sanctum” (2007). På det sistnämnda albumet kunde man ana en liten vilja att återgå till det tidiga åttiotalet och bandets storhetstid. Det är något som både efterföljande ”Live to Rock” (2008) och ”Into the Labyrinth” (2009) spann vidare på mer och mer. Så när bandet går ut och säger att nya albumet, det nittonde i ordningen, ”Call to Arms” är en medveten tillbakagång till den gamla tiden så kommer det inte som någon överraskning. Det som överraskar dock är hur de har lyckats knyta samman gamla Saxon med nya Saxon på ett ypperligt sätt! ”Call to Arms” innehåller nämligen det mesta som fans av både det gamla som nya Saxon kan komma att uppskatta.

Albumet inleds med ”Hammer of the Gods” vilket är en härligt pigg sak som med ett snärtigt riff och en allsångsrefräng som heter duga för tankarna tillbaka till guldåren. Dom fortsätter sen med tillbakablickar i form av ”Back in '79” som är en tungt gungande mellantempolåt vilket förmodligen är tänkt att visa upp bandets rötter och på samma gång skapa en ny allsångsfavorit. Tyvärr lyckas dom inte. Låten i sig har både den tyngd och starka refräng jag eftersöker med klassisk heavy metal men denna låt faller på att allt upprepas i all evighet så man tröttnar redan efter en lyssning. Lite kul är det dock att bandet med kort varsel bjöd in fans till att sjunga i refrängen och det dök upp exakt sjuttionio stycken! På efterföljande “Surviving Against the Odds” hittar dock bandet tillbaka direkt till det som öppningsspåret bjöd på. Detta är ytterligare en upptempostänkare med en stark refräng och ett medryckande riff. Hade dom släppt denna, samt inledningenspåret, på storhetstiden så hade dom garanterat varit lika efterfrågade som bandets andra klassiker på konserterna idag.
Bandets mer episka ådra tar sen vid med “Mists of Avalon” som för tankarna både till äldre som mer sentida album. Tyvärr känner man igen både riff och refrängmelodi lite för mycket men låten är trots allt tillräckligt stark för att kunna stå på egna ben. Sedan följer titelspåret ”Call to Arms” som är ytterligare en härlig mellantampolåt men vars refräng känns lite för klen för att orka bära upp den oerhörda tyngd och pampighet som byggs upp. Det är en helt okay Saxon-låt men knappast någon blivande livefavorit.

Jag måste säga att bandet har lyckats få till de mer fartfyllda spåren riktigt lysande denna gång. På ”Chasing the Bullet” får vi återigen höra ett härligt klipp i gitarrerna samt en allsångsvänlig refräng som får oss att tänka på dåtiden istället för nutiden. Men som om inte det vore nog så blir tempot än högre i stänkaren ”Afterburner” som är bland det snabbaste bandet snickrat ihop sedan ”Metalhead”-dagarna. Det är tungt, snabbt, brutalt och helt underbart bra. Bra är även efterföljande ”When Doomsday Comes”, med ett riff så gott som stulet från Deep Purples ”Perfect Strangers”, som tar med oss med på ytterligare en härlig episk resa. Här får de tunga gitarrerna ackompanjemang av en keyboard vilket höjer stämningen ytterligare ett snäpp. Deep Purple-kopplingen blir ju än roligare då det är ingen mindre än just Deep Purples Don Airey som spelar klaviatur på detta spår.
Efterföljande ”No Rest for the Wicked” är utan tvekan skivans tyngsta spår men besitter samtidigt en härlig snärtighet som skänker låten ett underbart sväng. Och när man trodde att man visste var man hade bandet så överraskar dom med att avsluta hela rasket med en Thin Lizzy-stänkare i Saxon-tappning. ”Ballad of the Working Man” är en oerhört svängig sak som definitivt kan bli en livefavorit i framtiden.
Sist ut på skivan är en orkestral version av titelspåret och räknas inte av mig till de ordinarie spåren men är trots allt lite kul ändå. Den nerv som jag saknar på originalet får här nu ett lyft tack vare stråkarna.

Att bandet har spelat in hela skivan live i studion hörs för hela albumet andas spelglädje och soundet är luftigt och inte så kompakt som en del sentida plattor med bandet har haft en tendens att bli. Det som dock saknas än en gång för att fullpoängaren skall kunna delas ut är den där riktiga fullträffen, en ny åttiotalsklassiker helt enkelt, samt att det nu har letat in sig ett och annat för anonymt spår. Men jag är oerhört svag för Saxon och flertalet spår på ”Call to Arms” har en klar potential att med tiden växa till sig och bli odödliga klassiker även dom. Det som talar emot bandet är ju som vanligt det faktumet att fansen fortfarande kommer att skrika efter ”Wheels of Steel” och ”Denim and Leather” istället för ”Hammer of the Gods” eller ”Afterburner” tyvärr. Det är lite synd tycker jag för Saxons andra halva av karriären är ohyggligt mycket jämnare och starkare än den första och ”Call to Arms” är ytterligare ett bevis på detta trots att det är det mest åttiotalsosande albumet på mycket länge.

www.myspace.com/planetsaxon

www.saxon747.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

 

 
 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna