|
|
Allt man kan säga om de brittiska heavy metal-legendarerna Saxon
är redan sagt. Därför är det alltid lika svårt att recensera ett
nytt verk med Biff Byford och kompani. Men det beror även på att
bandet från och med ”Unleash the Beast” (1997) alltid har
levererat album av absolut högsta kvalité. Med ”Unleash the
Beast”, men framförallt efterföljande ”Metalhead” (1999), så
inledde de sin så kallade tyska period med vindsnabb och hårt
slående metal. Sen kom deras mer episka period med ”Killing
Ground” (2001), Lion Heart (2004) och ”The Inner Sanctum”
(2007). På det sistnämnda albumet kunde man ana en liten vilja
att återgå till det tidiga åttiotalet och bandets storhetstid.
Det är något som både efterföljande ”Live to Rock” (2008) och
”Into the Labyrinth” (2009) spann vidare på mer och mer. Så när
bandet går ut och säger att nya albumet, det nittonde i
ordningen, ”Call to Arms” är en medveten tillbakagång till den
gamla tiden så kommer det inte som någon överraskning. Det som
överraskar dock är hur de har lyckats knyta samman gamla Saxon
med nya Saxon på ett ypperligt sätt! ”Call to Arms” innehåller
nämligen det mesta som fans av både det gamla som nya Saxon kan
komma att uppskatta.
Albumet inleds med ”Hammer of the Gods” vilket är en härligt
pigg sak som med ett snärtigt riff och en allsångsrefräng som
heter duga för tankarna tillbaka till guldåren. Dom fortsätter
sen med tillbakablickar i form av ”Back in '79” som är en tungt
gungande mellantempolåt vilket förmodligen är tänkt att visa upp
bandets rötter och på samma gång skapa en ny allsångsfavorit.
Tyvärr lyckas dom inte. Låten i sig har både den tyngd och
starka refräng jag eftersöker med klassisk heavy metal men denna
låt faller på att allt upprepas i all evighet så man tröttnar
redan efter en lyssning. Lite kul är det dock att bandet med
kort varsel bjöd in fans till att sjunga i refrängen och det dök
upp exakt sjuttionio stycken! På efterföljande “Surviving
Against the Odds” hittar dock bandet tillbaka direkt till det
som öppningsspåret bjöd på. Detta är ytterligare en
upptempostänkare med en stark refräng och ett medryckande riff.
Hade dom släppt denna, samt inledningenspåret, på storhetstiden
så hade dom garanterat varit lika efterfrågade som bandets andra
klassiker på konserterna idag.
Bandets mer episka ådra tar sen vid med “Mists of Avalon” som
för tankarna både till äldre som mer sentida album. Tyvärr
känner man igen både riff och refrängmelodi lite för mycket men
låten är trots allt tillräckligt stark för att kunna stå på egna
ben. Sedan följer titelspåret ”Call to Arms” som är ytterligare
en härlig mellantampolåt men vars refräng känns lite för klen
för att orka bära upp den oerhörda tyngd och pampighet som byggs
upp. Det är en helt okay Saxon-låt men knappast någon blivande
livefavorit.
Jag måste säga att bandet har lyckats få till de mer fartfyllda
spåren riktigt lysande denna gång. På ”Chasing the Bullet” får
vi återigen höra ett härligt klipp i gitarrerna samt en
allsångsvänlig refräng som får oss att tänka på dåtiden istället
för nutiden. Men som om inte det vore nog så blir tempot än
högre i stänkaren ”Afterburner” som är bland det snabbaste
bandet snickrat ihop sedan ”Metalhead”-dagarna. Det är tungt,
snabbt, brutalt och helt underbart bra. Bra är även
efterföljande ”When Doomsday Comes”, med ett riff så gott som
stulet från Deep Purples ”Perfect Strangers”, som tar med oss
med på ytterligare en härlig episk resa. Här får de tunga
gitarrerna ackompanjemang av en keyboard vilket höjer stämningen
ytterligare ett snäpp. Deep Purple-kopplingen blir ju än
roligare då det är ingen mindre än just Deep Purples Don Airey
som spelar klaviatur på detta spår.
Efterföljande ”No Rest for the Wicked” är utan tvekan skivans
tyngsta spår men besitter samtidigt en härlig snärtighet som
skänker låten ett underbart sväng. Och när man trodde att man
visste var man hade bandet så överraskar dom med att avsluta
hela rasket med en Thin Lizzy-stänkare i Saxon-tappning. ”Ballad
of the Working Man” är en oerhört svängig sak som definitivt kan
bli en livefavorit i framtiden.
Sist ut på skivan är en orkestral version av titelspåret och
räknas inte av mig till de ordinarie spåren men är trots allt
lite kul ändå. Den nerv som jag saknar på originalet får här nu
ett lyft tack vare stråkarna.
Att bandet har spelat in hela skivan live i studion hörs för
hela albumet andas spelglädje och soundet är luftigt och inte så
kompakt som en del sentida plattor med bandet har haft en
tendens att bli. Det som dock saknas än en gång för att
fullpoängaren skall kunna delas ut är den där riktiga
fullträffen, en ny åttiotalsklassiker helt enkelt, samt att det
nu har letat in sig ett och annat för anonymt spår. Men jag är
oerhört svag för Saxon och flertalet spår på ”Call to Arms” har
en klar potential att med tiden växa till sig och bli odödliga
klassiker även dom. Det som talar emot bandet är ju som vanligt
det faktumet att fansen fortfarande kommer att skrika efter
”Wheels of Steel” och ”Denim and Leather” istället för ”Hammer
of the Gods” eller ”Afterburner” tyvärr. Det är lite synd tycker
jag för Saxons andra halva av karriären är ohyggligt mycket
jämnare och starkare än den första och ”Call to Arms” är
ytterligare ett bevis på detta trots att det är det mest
åttiotalsosande albumet på mycket länge.
www.myspace.com/planetsaxon
www.saxon747.com
Betyg: 8/10
Ulf Classon
|
|
