|
När Stockholmsbördiga Gordon Fights nu fullängdsdebuterar så gör
dom det genom att stapla influenserna på hög. Det är den mest
svängande delen av sjuttiotalets rockmylla från andra sidan
Atlanten som uppenbarligen ligger dom varmast om hjärtat men
även sköna toner från de brittiska öarna hörs tydligt också. Man
hör alltså både Lynyrd Skynyrd och MC5 som Humble Pie och Led
Zeppelin när musiken snurrar på. Den första tanken som slår mig
då jag hör bandet trumma igång sin härliga retrorock är att det
låter som ett mindre hysteriskt Wolfmother. Det är träffsäkra
riff, stilsäkra melodier och sång som närmar sig Robert Plants
domäner som gäller. Men där slutar också liknelsen med
australiensarna. Våra svenska pojkar har nämligen inte alls
samma kompakta ljudbild utan har istället rattat in en luftig
och skön atmosfär. Samtidigt har dom låtit både refränger och
melodier ta den tid de behöver för att visa upp sig för oss
lyssnare. Tack vare det så krävs det dock hårdlyssning för att
man skall förstå bandets fulla potential. Bandet rör sig inom
tydliga ramar men är inte rädda för att ta ut svängarna och
presenterar tack vare det ett lagom varierat material som aldrig
blir tråkigt eller enformigt. Addera sen en härligt virvlande
hammondorgel till detta så är ekvationen komplett. Visst kan man
efterlysa några fler starkare refränger men det är inte där som
bandet har sin styrka. Nej styrkan sitter i ett sinnrikt
musicerande och kärleken till det gyllene sjuttiotalet men det
tar som sagt en ansenlig tid för musiken att hitta sina rätta
proportioner. Därför är jag rädd att mitt betyg i framtiden
kommer att kännas en pinne för lågt. Men det får framtiden
utvisa och är det något Gordon Fights har framför sig så är det
definitivt en lysande framtid.
www.myspace.com/gordonfights
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
