|
Säfflebaserade Draconian kommer här med sitt fjärde album. De
spelar i en genre som betecknas som Gothic Doom Metal och för
alltså tankarna till ödesmättad tung Metal med diverse
dödsgrowls och annat skrämmande. Normalt sett inte vad som
brukar falla undertecknad helt i smaken men jag har ändå noterat
att ett favoritband som Opeth faktiskt också tassar i dessa
marker då och då. Ser också med stigande nyfikenhet att verket
faktiskt är inspelat under Jens Bogrens ledning i samma studios
(Fascination Street Studios) som används av Opeth, Katatonia och
Paradise Lost. Men märks det då? Jo, verkligen! Jag häpnar
tidvis över hur snyggt det är producerat och hur välbekant en
del av musiken låter.
Till min överraskning spelar Draconian väldigt fin melodisk
rockmusik, trots det myckna growlandet i nästan varje låt och
trots det tunga stuket på musiken. Antingen är det själva
huvudtemat i låtarna som attraherar eller bakgrundskompet och de
olika solopartierna med gitarr och/eller keyboards. Jag måste
också säga att mycket beror på sångerskan Lisa Johansson som
tillför väldigt mycket harmoni och skönhet i musiken som ett
häftigt komplement till allt det hårda. En annan viktig
komponent är det flitiga användandet av klassiska
mellotron-stråkar i bakgrunden som ibland ger låtarna en närmast
magisk känsla. Utan tvivel förstärker dessa mellotron-toner den
ödesmättade stämningen i Doom Metal-musiken på ett närmast
sensationellt sätt. Undrar om mellotron-makarna på 60-talet
kunde föreställa sig en sådan utveckling för detta näst intill
kultförklarade instrument?
Ett väldigt bra exempel på allt det jag nämnt kommer redan i
första låten – ”The Drowning Age” – som är en av de starkaste på
hela plattan. Efter en kuslig inledning och en kakafonisk
uppstart med vrålande gitarrer och dubbeltramp i kubik övergår
låten i en långsam men mycket taktfast del som verkligen är
medryckande. Och redan här backar mellotronstråkarna upp musiken
och skapar tillsammans med Anders Jacobssons growlande och
härligt tunga gitarrer en synnerligen tät stämning. Omöjligt att
inte ryckas med av. Ett härligt gung! Ungefär i mitten av låten
ändrar musiken totalt karaktär och blir mer sorgsen och lugnare.
Lite recitation av Anders och Lisa sjunger otroligt fint till
ackompanjemang av gitarr, trummor och mellotroner. Låten
avslutas sen lite hårdare med det inledande temat som
återkommer. En mycket fin låt!
Det för mig då direkt in på plattans absolut bästa spår –
”Elysean Night”. Även den är lång (nästan 8 minuter) och indelad
i ett antal partier. Det här är ett riktigt mästerverk. Efter en
rätt så intetsägande inledning kommer ett oerhört melodiskt
avsnitt där Lisa sjunger otroligt fint och där Anders bryter av
med rejäla growl-partier (lyssna samtidigt på den enkla fina
mellotron-slingan i bakgrunden). Svårt att beskriva men det här
griper tag i en ordentligt och får en att undra vad man faktiskt
har haft emot den här typen av musik förut. När det görs så här
snyggt så smälter jag fullständigt. Som om inte detta vore nog
så kommer på mitten ett mer eller mindre genialt avbrott där
allt lugnar ner sig och en fantastisk kombination av gitarr och
mellotron tonar in tillsammans med en stilla recitation. Det här
partiet ger mig verkligen gåshud! Det gäller även när Lisa
kommer in igen med sin stämningsfulla sång lite senare. På
slutet återkommer sedan huvudtemat samt ett mycket fint och
avspänt gitarrsolo. Är det årets Prog-Metal-låt eller?
Jag har givit två topp-exempel på låtar på plattan men här finns
nästan inte en enda låt som sänker sig betänkligt i jämförelse.
Jag njöt i princip av alla låtarna och måste gratulera till en
toppen-platta! Rekommenderas varmt till fans av bl a Opeth.
Skall jag nämna ytterligare en sak som utmärker plattan så är
det det mäktiga gitarrsoundet som finns med på i princip varenda
låt. Tunga toner med en otroligt efterklang eller eko. Lyssna
exempelvis på början av låten ”The Death of Hours” så förstår ni
vad jag menar bättre. Denna låt är förresten också en av
höjdarna på plattan. Här är återigen Lisas sång alldeles
lysande. Och på slutet återigen en sån där oemotståndligt parti
med smäktande mellotronkomp.
Men är det här verkligen Prog eller Artrock, frågar sig säkert
någon? Tveklöst ja, är min åsikt! Främst beroende på det faktum
att så fort man använder det klassiska mellotronsoundet så
brukar man beteckna musiken som Prog. Gör man det dessutom så
här fruktansvärt snyggt så kan man inte annat än applådera som
Prog/Artrockfan.
www.myspace.com/draconianmusic
www.draconian.se
Betyg: 9/10
Karl-Göran Karlsson
|
