|
|
Som den hyfsat stora konsument av australiensisk rock jag själv
anser mig vara så känns det lite kontigt att jag har missat ett
band som Grinspoon. Nog för att ”Six to Midnight” är det första
albumet med gruppen som hittar ut i Europa men det är ju trots
allt bandets sjätte album totalt. Som tur är rätas en del
frågetecken ut när jag väl börjar sätta mig in i detta album som
blandar sött och surt med taggtråd och sidenband. Om man tar
endast musiken först så gillar jag det jag hör. Vi bjuds på
korta och effektiva låtar som besitter ett skönt sväng och
gitarristen uppskattar både distpedalen och skit under naglarna.
Mina tankar dras mot både Queens of the Stone Age så som
sorgligt förbisedda Brand New Sin men även Stone Temple Pilots
och i viss mån även Alice in Chains går att skönja. Dock saknar
jag en rejäl utmaning i musiken. Nämnda grupper kan ju variera
sig medan Grinspoon på detta album i stort sett kör på efter
samma mall hela tiden. Men här finns trots allt en hel del fina
riff och medryckande sväng så man klarar sig.
Bandets akilleshäl är helt klart sångaren. Det värsta är att han
på något jobbigt sätt faktiskt passar in i helheten. Att han kan
sätta småflickors hjärtan i brand betvivlar jag inte en sekund
för hans röst är oerhört unisex, ja nästan lite emo emellanåt.
Jag hittar referenser till så väl Skin från Skunk Anansie som
den före detta kryddflickan Melanie Chisholm i hans röst. Även
om det är två starka sångerskor i min bok så är det nog inte
speciellt smickrande för en man att bli jämförd med det motsatta
könet som sångare. Sen är det lite lustigt att det faktiskt
förkommer lite mer rivig sång vid ett par tillfällen som gör att
jag kommer att tänka på Luke Lloyd från tragiskt insomnade
Pulkas. Hade vi fått den sortens sång till bandets enkla men
drivande nittiotalsrock så hade detta varit något jag hade
hyllat skulle jag tro. Men istället för något som radion inte
ens skulle ta i med tång (vilket är en bra egenskap) så blir nu
Grinspoon, tack vare sången, ett ganska modernt radiorockband
som funkar i etern för den trendriktige.
Problemet är att jag trots den icke så manliga sången har svårt
att värja mig från bandet emellanåt trots allt. Dels tror jag
det beror på att musikerna får till ett rätt så skön driv och
riv i musiken men den största anledning är nog melodierna. Dom
lyckas verkligen med konststycket att snickra ihop en välsvarvad
popmelodi som gör att refrängerna får liv. Tyvärr så faller även
den fördelen lite då den ram som bandet verkar inom följer en
allt för liksidig mall som sagt. Det gör att varje musikstycke
var för sig har svårt att sticka ut och skapa sig en egen
identitet.
Som ni märker så slits jag mellan två sidor när jag lyssnar på
bandet. En sida uppskattar riffen, melodierna och enkelheten
väldigt mycket medan den andra har svårt att acceptera sången,
enformigheten och den lite slätstrukna helheten. Jag tror nog
att bandet får det svårt att slå sig in på den europeiska
marknaden med detta album då vi redan har tillräckligt med sådan
här radiorock att tillgå. Men jag skall i alla fall försöka
kolla upp bandets övriga katalog för vem vet, detta kanske är
deras svagaste album?
www.myspace.com/grinspoon
www.grinspoon.com.au
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
