|
|
De första spadtagen till denna “supergrupp” togs redan 2004 men
det var först för ett par år sedan som ryktet började snurra om
namnet Death Destruction och dess eventuella laguppställning.
Själv drog jag öronen åt mig då jag såg vilka som ingick i detta
projekt. Nog för att gitarristen Henrik Danhage och trummisen
Jonas Ekdahl är duktiga musiker men deras forna band, Evergrey,
har aldrig tilltalat mig på ett bredare plan. Basisten Fredrik
Larsson gör ju inte heller så stort väsen av sig i Hammerfall
men det var sångarposten som skrämde mig mest. Jimmie Strimell,
som han heter, hanterar ju i vanliga fall micken i Dead By April
vilket i min bok är en styggelse till band som inte borde få
existera. Men vem är jag att leka gud och bestämma vilka som får
leva eller inte och unge herr Strimell gastade ju faktiskt
ganska bra då han medverkade i Nightrage. Så när första
smakprovet på vad Death Destruction ville bjuda på kom i våras i
form av EPn ”Fuck Yeah” så närmade jag mig skapelsen med
blandade känslor. Men döm om min förvåning då låten ”Fuck Yeah”
bjöd upp till tungt svängande dans med Pantera-grooviga dödsriff
och en attitydstinn refräng som frästes fram. Främst fördes mina
tankar till amerikansk sydstatsmetal och då framför allt bandet
HellYeah med den forne Pantera-trummisen Vinnie Paul vid rodret.
Mina förväntningar inför fullängdsdebuten skruvades således upp
rejält men nu när jag hört slutresultatet så känner jag mig
aningen snuvad på konfekten. De komponenter som detta
självbetitlade verk är uppbyggt med är alla sådant som tilltalar
mig i vanliga fall. Här finns tunga gitarriff som hellre söker
efter svänget än det tekniskt avancerade, drivet i musiken är
det långa stunder inget fel på heller och Strimells gastande är
delvis mer än godkänt. Sen uppskattar jag ljudbilden som andas
med organiska lungor och ger musiken en jordnära förankring och
vi slipper de vassa datoriserade kanterna.
Men här finns en hel del som jag saknar också. Variationen
tillexempel. Det är egentligen bara redan nämnda ”Fuck Yeah” som
sticker ut ur ett material som i övrigt drar ganska jämt
överlag. Låtarna har en tendens att efterapa varandra både
uppbyggnadsmässigt och i tempo vilket i längden gör att man
tappar fokus på vad man egentligen lyssnar på. Detta hade kunnat
räddas med lite mer karaktärsskapande melodier men just bärande
melodier lyser allt för ofta med sin frånvaro. Samma omdöme
måste jag ge refrängerna som sällan, eller aldrig, lämnar några
stående intryck tyvärr.
Göteborgarnas debut erbjuder således på en blandad kompott av
känslor. Hade skivan innehållit mer låtar i klass med ”Fuck Yeah”
så hade deras Pantera-osande, grooviga och småsvängiga (och
ibland rätt så snälla) death metal förmodligen slagit knock på
mig. Nu blev det istället småtrevliga fyrtio minuter som knappt
blixtrade till en enda gång. Men med rätt åtgärder så kan
kommande verk med gruppen bli mer än den axelryckning denna
debut nu blir.
www.myspace.com/deathdestructiongbg
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
|
