|
Bob the Screamer är en musiker och kompositör från Västerås.
Hans musik beskrivs som instrumental progressiv rock som
fokuserar på detaljrikedom och dynamik. Musiken är mestadels
gitarrbaserad; elgitarr, akustisk gitarr (både nylon- och
stålsträngad) och elbas bildar grunden, men elorgel, klaviatur
och mjukvaruinstrument används också mycket. Musiken sägs vara
mest influerad av 70-talets progressiva rock som Mike Oldfield
och Genesis, men också av folkmusik och moderna progressiva
metalband som Opeth.
Debutplattan är cirka 45 minuter lång och innehåller sex spår.
Hela albumet finns tillgängligt för gratis nedladdning.
Det som slår lyssnaren omedelbart är släktskapet med Mike
Oldfield och hans sätt att komponera och arrangera musik. Man
hör faktiskt inte mycket av andra tidigare nämnda influenser
utan det är i det närmaste enbart Mike Oldfields musikstil som
gäller. Jag skulle vilja säga att om man inte visste att detta
var Bob the Screamer så skulle man självklart tro att det här
var en ny platta med Mike Oldfield. Så troget ”originalet” är
faktiskt denna platta, åtminstone i majoriteten av låtarna. Sen
är frågan om man skall tolka det positivt eller negativt. Det
positiva är ju naturligtvis de gedigna arrangemangen som inte
innehåller många musikaliska misstag eller disharmonier. Utan
tvivel är det en skicklig musiker som ligger bakom verket. Men
Mike Oldfield är ju tämligen genial på att hitta inspirerande
teman som han senare kan bygga vidare på och snurra runt i
kring. Vi har ju mästerverket ”Tubular Bells” som exempel men i
mitt tycke når även verken ”Ommadawn” och ”Incantations” tidvis
upp i liknande mästerliga nivåer. I tillägg till detta lyckades
ju Mike också med några riktiga hitlåtar, t ex ”Moonlight shadow”
tillsammans med Maggie Riley. Så, hur står sig då Bob the
Screamer i dessa tuffa jämförelser?
Ja, man får väl säga att plattan i alla fall är ett hedervärt
försök där vissa av låtarna faktiskt är klart i närheten av
Oldfield-klass. Bästa exemplet är inledningslåten ”Triumph” som
har just det här intressanta temat (direkt anslaget med
synthesizer) kring vilken låten sen snurrar och vrider sig i
olika arrangemang. Väldigt trevligt faktiskt. Det finns även
partier i de andra låtarna som är klart spännande t ex
”Borovnice” – ganska skönt bas-tema på slutet och överhuvudtaget
ganska läckra trudelutter i övrigt – samt avslutningspartiet på
”By Night”.
Men det har också sina sidor att härma sina idoler. Exempelvis
har jag alltid tyckt att spelet på elektrisk gitarr har varit en
av Mike Oldfields svaga sidor (däremot är han suverän på de
akustiska gitarrstyckena). Och när nu Bob i det närmaste
kopierat denna typ av gitarrspel så blir jag ju rätt tveksam.
Här hade han ju chansen att tillföra något eget med lite bättre
finess. Sen är kanske valet av de mer elektroniskt frambringade
partierna inte alltid så lyckat. I mitten av låten ”By Night”
kommer någonting som låter som ett mellanting mellan
flyglarmsiren och misslyckad stämsång (vet inte hur han
frambringat detta ljud) ackompanjerat av gammalt vinylrasp. Men
det låter mycket märkligt och är långt ifrån njutbart. Detta
tema byggs sen på till ett lite mer sammansatt och harmoniskt
parti men skadan är redan skedd. Det här kändes som ett onödigt
inslag i en annars rätt schysst låt.
Slutbetyget blir i alla fall klart godkänt och jag kan utan
vidare rekommendera verket till Mike Oldfields-fans som säkert
kommer att nicka igenkännande. Men alla låtarna håller inte
intresset uppe och det krävs nog mer av melodiska ideer och
nyskapande för att riktigt gå hem i stugorna. Fast
inledningslåten ”Triumph” är verkligen en låt i sann
Oldfield-anda.
www.myspace.com/bobthescreamer
www.bobthescreamer.com
Karl-Göran Karlsson
Betyg: 6 av 10
|
