Renaissance of Fools  - Fear, Hope & Frustration (Metalville)

För drygt ett år sedan kom jag i kontakt med Falubandet Renaissance of Fools då jag recenserade deras, vid den tiden outgivna debutplatta. Nu är bandet signade av tyska Metalville, och äntligen blir den tillgänglig för den stora massan. Året som har gått sedan dess har bara stärkt min uppfattning om hur fantastisk deras platta var, så därför kommer ursprungsrecensionen i en ny och något omarbetad version.

Musikerna i Renaissance of Fools är långt ifrån några nybakade debutanter, utan är en samling mycket skickliga och välmeriterade musiker. Flera av medlemmarna har bedrivit musikstudier på så exklusiva ställen som LAMA i Los Angeles, GIT i Boston ?? samt vid TBV i Eskilstuna. Leadgitarristen Daniel Magdic har ett förflutet i Pain of Salvation, där han medverkade som gitarrist / låtskrivare på bandets debut “Entropia”, samt som låtskrivare på uppföljaren “One hour by the concrete lake”. 

Efter at ha brutit upp ifrån POS träffade han ganska snart på herrar Björn Tauman (Chainwreck, ex. Without Grief) och Magnus Karlsson (Janne Bark mfl.) och inledde ett långvarigt musikaliskt sammarbete (Cudfish), där man försökte att hitta sin egen nisch och musikaliska inriktning.

Stor tid och kraft har lagts på att hitta en sångare som delade killarnas vision om vad som är riktigt bra musik, och då framförallt en sångare med en grym röst. Detta hittade man tillslut i Kjell Bergendahl (Thalamus, Mountain of Power mfl.), som genom sitt tillträde in i bandet gjorde sättningen komplett. Kjell är dock inte enbart en skicklig vokalist utan han hanterar även den 7-strängade guran, vilket har tillfört bandets musik en extra tyngd och kraft.

Åren som man har spelat ihop har gjort att de nu är ett väl sammansvetsat musikerteam, som med stort musikaliskt kunnande och fantastiskt instrumenthantverk nu har “klämt ur sig” Renaissance of Fools debutalster.

Som låtskrivare / gitarrist i Pain of Salvation bidrog Daniel Magdic, tillsammans med Daniel Gildenlöw, till att skapa det sound som genom åren blivit synonymt med POS. Att han är en låtskrivare av hög klass bevisade han redan då på de två plattor han medverkade på, men han har under åren som följt ytterligare förfinat sin låtskrivartalang. Låtmaterialet på denna debutplatta håller en mycket hög och jämn kvalitet och är mestadels Daniel Magdics verk, även om övriga bandmedlemmar också har bidragit till slutresultatet. De musikaliska influenserna / förbilderna har inom den tyngre musiken varit: Black Sabbath, Mastodon, King´s X mfl, och inom de mer artrockinfluerade banden har Rush, King Crimson och Anekdoten varit inspirationskällor i skapandet. Magdic har verkligen tagit vara på sina musikaliska ”rötter” och han har en grym känsla för att få fram riktigt coola och tunga riff, lite grann på samma sätt som Jerry Cantrell (Alice in Chains) gjorde under detta bands storhetstid.

Första gången jag hörde Renaissance of Fools-plattan, kände jag omedelbart att detta kunde vara början till något riktigt stort och något som jag direkt kunde ta till mig. Det som framförallt tilltalade mig var den variation i låtstruktur, tyngd, intensitet och känsla som bandet förmedlade. Visst känner man i vissa låtar, som till exempel “Polarized round”, igen det musikaliska släktskapet till Pain of Salvation. Låten är härligt vacker och bitvis lite sökande, men samtidigt lite experimentell. I refrängpartiet känns PoS-vibbarna ganska tydliga, dock aldrig så att det stör. I ett annat spår som: “The child that used to play” har man åstadkommit ett av de “fläskigaste” riff jag hört på mycket länge!! Här har man funnit på ett musikaliskt språk och riffande som för mina tankar till en tyngre variant av Alice in Chains. Även här bryts det tunga riffandet av med lite mer lugna experimentella och sökande partier. Kjell Bergendahls ganska djupa / mörka, lite entoniga sång på detta spår är fullständigt lysande enligt min mening.

Som tidigare nämnts är låtmaterialet av genomgående mycket hög kvalitet, och sättet som man hanterar sina respektive instrument på, håller även det mycket hög klass. Björn Taumans tunga men samtidigt svängiga basspel, i kombination med de 7-strängade gitarrerna ger en tyngd och massivitet som tilltalar mig å det gruvligaste. I avslutande “Intervention: part I & II” har man fått hjälp av Per Wiberg (ex. Opeth) på keyboards, och i denna låt är svänget och tyngden makalöst skönt. Även här vittnar refrängpartiet om släktskapet till Pain of Salvation.

Daniel Magdics sologitarrspel är mycket varierat med en härlig frasering och känsla, där det tekniska kunnandet aldrig blir ett självändamål, utan bara bidrar till den musikaliska helheten.  I början hade jag vissa lite kritiska känslor angående Kjell Bergendahls röst och i bland lite entoniga sångsätt, men så här efter säkert tjugo genomlyssningar av plattan måste jag bara erkänna för mig själv: Jag älskar den!! Han har en klart “speciell” röst, men som han använder på ett sätt som ger bandets låtmaterial en helt unik och egen prägel. Björn Taumans tunga basspel i samklang med Markus Karlssons svängiga trumspel bidrar även det till att skapa ett mycket tilltalande sound, som i vissa partier känns välbekant, men som samtidigt tillför genren något nytt och unikt.

Plattan är inspelad i en lokal studio och i den egna replokalen, men är också inspelad / producerad / mixad av och tillsammans med Pelle Saether i hans Underground Studio. Ljudbilden är härligt tung och organisk, men samtidigt luftig med en bra instrumentseparation som gör varje inblandad musikers insatser tydliga och lätt igenkännbara. Att man verkligen satsar seriöst vittnar inte minst det faktum om, att man har fått självaste Ty Tabor från King´s X att mastra plattan. Detta tillför naturligtvis plattan ytterligare en dimension av professionalism, och då till en redan fullständigt lysande slutprodukt. Favoritspåren är många, men om jag ska plocka ut några extra grymma spår får det bli: “Precious life”, “Claws of norms”, “The child that used to play” samt avslutande “Intervention: part I & II”

Nu är bandet signade och plattan ”Fear, Hope & Frustration” släpps samma vecka som Pain of Salvation släpper sin Road salt II. Jag är övertygad om att jämförelserna kommer att bli många och ganska omtalade. Är PoS – Road salt II av samma ”tama” kaliber som sin föregångare så går grensegern odiskutabelt till Renaissance of Fools. Finns det någon som helst rättvisa i musikvärlden, så ser vi Renaissance of Fools på de stora scenerna / festivalerna inom en snar framtid. Varför inte redan på nästa års upplaga av Slottsskogen Goes Progressive, där bandet enligt min mening skulle vara självskrivna!!!

www.myspace.com/renaissanceoffools

9 / 10

Staffan Vässmar