|
30 musiker och 15 olika sångare bidrar med
sina talanger till progrockoperan Elinoire. Och
resultatet är som en familjematiné under en söndagseftermiddag.
Musikaliskt omfattar nämligen detta 80 minutersdrama en mångfald
stilar, något för var och en. Tid alltså för en berättelse med
tårar och skratt, hat och kärlek, liv och död.
Det är gruppen Flaming Rows stomme,
multiinstrumentalisten Martin Schnella och sångerskan Kiri Geile,
som ligger bakom verket. Men utan benäget stöd av Gary Wehrkamp
och Brendt Allman från Shadow Gallery, Spock´s Beards
livetrummis Jimmy Keegan och Yesbekantingen Billy Sherwood hade
tyskarna näppeligen fått den uppmärksamhet de nu får.
Storfräsarnas insatser är på intet sätt bärande, med undantag
för några Wehrkamp och Allman-solon så begränsas deras insatser
till sångroller, men ändå känns det naturligt att beskriva
musiken utifrån deras tidigare meriter.
Det är melodiöst och ganska lättsmält trots
att det förekommer grymtsång. De metalliska inslagen är snarlika
Shadow Gallery medan den melodiska styrkan för tankarna till
Spock´s Beard och Billy Sherwoods Conspiracy projekt.
Berättelsen om den unga brittiska familjen som får ett
flickebarn är dramatisk. Den sjungs av olika sångare som inte
bara ger varje karaktär i storyn röster – även känslorna har
sina egna berättare. Detta borgar för ett ambitiöst, på gränsen
till pretentiöst libretto, men med texthäfte i hand har man full
behållning. Och gillar man Ayreons lättare, melodiösa sida så
har man även musikaliskt finfin underhållning. Någon eller ett
par riktigt högklassiga sångare samt ytterligare ett par
spännande låtar under albumets lite sävliga andra halva kunde
rent av ha höjt betyget ett snäpp.
www.myspace.com/flamingrow
www.flamingrow.de
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
