Thalamus - Subterfuge (Transubstans Records/Record Heaven)

Att påstå att jag har fallit pladask för retrorockvågen är en klar underdrift – jag fullkomligt älskar den! – och när man får ta del av ett band som Thalamus och deras album ”Subterfuge” ja då är det lätt att förstå varför. Dessa Borlängegrabbar har här på sitt andra album hittat en finfin balans mellan Black Sabbath, Deep Purple och Uriah Heep som tillsammans med funk, blues, massiva hammondmattor och en rejäl dos personlighet skapar bandets sound. Inledande introt och efterföljande ”Bring Down Mary” hänger ihop snyggt och inbjuder först till lite jazzig och psykedelisk mystik för att sen gå över till härligt tungt riffande. Tyngden fortsätter sen in i ”When Goblins Cheer” som helt klart tillhör en av skivans höjdpunkter. Här är det nästan en hypnotisk Black Sabbath-doomig tyngd som gäller men med en rätt så melodiös refräng vilket ger låten en egen identitet. Så här långt är det långsamt riffande som gäller vilket gör att efterföljande ”Blind” kommer i rätt läge och retar smaklökarna. I detta mellantempostycke förvandlas bandet till en korsning mellan Deep Purple och sjuttiotalets Uriah Heep men med sångare Kjell Bergendahls (Renaissance of Fools) bluesiga sång så blir det ändå Thalamus i sista ändan.

Men nu börjar det krypa i kroppen på mig. Nog för att jag verkligen uppskattar det jag hör men det borde väl komma någon upptempostänkare snart eller? Bandet verkar förstå vad jag eftersöker och levererar direkt den Spiritual Beggars-osande ”Still Dancing on My Grave” som är en härlig stänkare med ett snyggt doomparti i mitten. Både “I Hope You Understand” och ”Here Today, Gone Tomorrow” som kommer därefter bjuder inte på några massiva glädjeskutt men är ändå båda solida och tungt svängande spår som inte gör bort sig. Det tänder dock till lite extra igen då ”Shot to Hell” drar igång med ett nästan funkigt bluesriff som får det att svänga hejdlöst. Detta är helt klart ytterligare en av höjdpunkterna på albumet och dit får man även räkna efterföljande ”She Sells Desolation”. Än en gång ökar bandet nämligen farten och än en gång är det ett svängigt riff som sätter tonen men det är lite okonventionellt trumspel som gör att låten får sin identitet. Albumet avslutas sedan snyggt med mellantempogung i smått psykedeliska ”Love is Shining on the Dead Man” och härligt småfunkiga, nästan kantiga, ”Through the Fields”. Två spår som bärs upp av sinnrikt riffande och starka refränger.

Albumet “Subterfuge” är en riktigt härlig liten pärla i retrorockdjungeln och bör tilltala den som uppskattar tungt svängande sjuttiotalsrock. Men det är varken det snygga gitarrspelet, den härligt varierande sången eller de uppenbara passningarna till sjuttiotalet som gör att jag utnämner “Subterfuge” till en kandidat till årsbästalistan. Naturligtvis måste alla de ingredienser finnas med för att anrättningen skall bli så här välljudande men hade det inte varit för det mästerliga hammondspelet så hade nog inte detta blivit till vad det i slutändan är. Om man skall jämföra med något så för mina tankar främst till Ken Hensleys sjuttiotal. Men det viktigaste tror jag ändå är att den jordnära ljudbilden har mixats på ett strålande sätt så att samtliga komponenter får ta lika stor plats men att just hammondorgeln trots allt fått ligga lite mer i fokus. Det plus välarrangerade musik som får ta tid på sig att upptäcka sin egen identitet gör detta album till årets kanske bästa skiva.

www.myspace.com/thalamusband

Betyg: 8.5/10

Ulf Classon