|
|
Idag, den 26:e september 2011, sker något så ovanligt som en
återutgivning av Pink Floyd-katalogen. Nej, jag ska inte försöka
ironisera, för det klarar jag inte! Men något som är nytt är att
man vid sidan om de traditionella albumen även kommer
kunna skaffa en del som "experience"-utgåvor, med extrasmått och
bonusgott. Först ut är dunderklassikern "Dark Side of the Moon",
albumet som låg kvar på USA-listan i 741 veckor, återvände 1991
och bebott listan ända sedan dess.
Den minnesgode vet att trio-Pink Floyd framförde skivan i dess
helhet 1994; likaså har ex-bossen Roger Waters turnerat
med "Dark Side" på senare år. Det är också bonusdiskens
livekonsert som tilldrar sig detta släpps största lockelse. Här
hör vi Pink Floyd hösten 1974, ett drygt år efter albumets
släpp, två tre år efter att dess första nummer offentliggjorts,
och Pink Floyd i superform. Jag kan inte begripa att den här
konserten aldrig släppts officiellt förrän nu. Här hör vi
nämligen ett band som spelar och sjunger helt kanon, och det
handlar näppeligen om någon bootlegkvalité. Nej, tvärtom är
ljudet av det genomproffsiga slaget. Alla instrument och röster
går fram som de ska, medan brus och knaster ingenstans står att
finna.
Musikmässigt är det en resa. Alla som kan sin "Dark Side" vet ju
vad som är att vänta, men pojkarna bjuder på en rad
överraskningar. Vad sägs om "On the Run" uppsvälld till mer än
fem minuter? Eller "Money", utvecklad till bluesjam ej fjärran
det långt senare på "Delicate Sound of Thunder"? Helt andra ljud
än de vi vant oss vid ger sig till känna i den instrumentala
övergången mellan "Brain Damage" och "Eclipse", på sina håll
hörs smålattjande från David Gilmour och Richard Wright, vilket
ger hintar av det mer lössläppta Pink Floyd från åren kring
1970. "Money"-pengarna börjar skallra redan under slutet av "The
Great Gig in the Sky", "Any Colour Youy Like" blir ett långt,
härligt spacerock-jam och...ja, för tusan, skaffa den här
plattan!
Va? Vanliga skivan?
Just det ja, huvudnumret i paketet är "The Dark Side of the
Moon", studioskivan, så som vi alltid känt den. Alltid? Jag har
aldrig slaviskt köpt varje nyutgåva skivan bjudit (och de
är många), men jämfört med den CD jag har, tycker jag mig höra
en större värme och inte minst en skarpare detaljrikedom. Basar,
kompgitarrer, bakomliggande keyboards - allt hörs tydligare. Och
ta alla talande röster, särskilt i brytningspunkten mellan
"Money" och "Us and Them"; här hör jag saker jag aldrig noterat
förr.
...och så är ju plattan så snuskigt suverän. Tusentals vändor
efter första lyssningen blir jag fortfarande gripen. Vilka
stämningar! David Gilmours och Richard Wrights prestationer i
"Time"...Clare Torrys vokala protuberanser i "The Great Gig in
the Sky"...Roger Waters brådmogna på kornet-texter...
"The Dark Side of the Moon" är stenhårt rotad i det tidiga
1970-talet, men samtidigt så paradoxalt och ljuvt tidlös.
www.pinkfloyd.com
10/10
Daniel Reichberg
|
|
