Steven Wilson - Grace for drowning (KScope)

Så var den då här, Steven Wilsons nya efterlängtade soloplatta (till och med en dubbel-CD) som släpps två år efter hans första soloverk ”Insurgentes”. Steven beskriver nya plattan som hans största projekt hittills vilket ju inte säger lite med tanke på hans imponerande produktion under nu mer än två decennier. Till största delen har den ju varit knuten till hans huvudsakliga band Porcupine Tree men han har också varit involverad i en mängd mycket lyckosamma sidoprojekt där kanske Blackfield är det mest framträdande. För svensk del är ju Steven även välbekant genom hans insatser som producent på några av plattorna från progmetal-bandet Opeth.

90 minuter musik ryms på de två skivorna fördelat på 12 låtar varav en (”Raider II”) är hela 23 minuter lång. Självklart var förväntningarna stora när man började lyssna på detta mastiga verk. Men på något sätt märkte man redan på inledningspåret ”Grace for drowning” att det här kommer att bli bra. En mycket stämningsfylld låt där Steven sjunger textlöst (typ ”lalala”) till underbart pianoackompanjemang. Själv undrar jag om det verkligen är Steven som spelar piano för det är så underbart vackert och skickligt utfört. Har inte kunnat lista ut vilka musiker i övrigt som Steven använder sig av (fick inte någon förhandsinformation här). Något som också fick mig att haja till direkt på inledningslåten var att han använde sig av mellotronkörer. Steven sägs ju ha ett par mellotroner i sin ägo men han har ju hittills använt sig av dem rätt så sparsamt på tidigare plattor med Porcupine Tree exempelvis. Men här finns de med direkt på första låten och jag kan redan nu säga att de förekommer (d v s som körer, stråkar, blåsinstrument och framförallt den klassiska flöjtmellotronen) på i stort sett i varenda låt på plattan!

Låt nummer två ”Sectarian” är i det här sammanhanget nästan en veritabel uppvisning av de dramatiska ljudbilder som man kan måla upp med den klassiska mellotronen tillsammans med mer traditionella rockmusikinstrument. Låten är tydligt inspirerad av framförallt King Crimsoms verk, både från det tidiga 70-talet men även i mer moderna uppsättningar under 90-tal och tidigt 2000-tal. Kul är också att notera att en del av den spännande ”småknasiga” taktmarkeringen är nästan på pricken samma som Steve Hackett använde sig av på en av låtarna på hans debutsoloplatta ”Voyage of the Acolyte” från 1975. Sen har vi de olika ”skalvandringarna” med bas och mellotronstråkar som nog får anses vara typiska kännetecken för King Crimson. Här finns också härliga mellotronblåspartier, både saxofon- och flöjtdominerade. Flöjtvarianten har man ju hört väldigt ofta (ända sen Beatles ”Strawberry fields forever”) medan saxofonvarianten är lite mer ovanlig. Som slutkrydda i låten finns även ett härligt avspänt jazzigt parti med mellotronflöjter och (troligen) äkta klarinett. En synnerligen inspirerande låt av närmast mästarklass!

Som om inte detta vore nog kommer redan som låt nummer tre den låt som jag rankar som plattans bästa spår – ”Deform to form a star”. Det här är en alldeles underbar komposition utförd med otrolig känsla. Återigen den där underbara pianoklangen i inledningen innan fler instrument tar vid och Steves känsliga sång inleder. Nya pianoackord tar vid och ett flertal häftiga tonartsbyten utförs väldigt läckert. Sen fortsätter sången mycket vackert ackompanjerad även av mellotronflöjter. Refrängen tar vid med väldigt mycket tidig Porcupine Tree känsla (90-tal) och rejält med mellotronstråkar. Steven får sen tillfälle till ett kort men mycket fint gitarrsolo innan sången fortsätter igen. Avslutningen av låten är väldigt fin med mycket avspänt spel på diverse klangrika keyboards där mellotronflöjten återigen används otroligt effektfullt. Allra sist kommer sen ett parti med närmast Beach Boys-inspirerad sång delvis i falsett. Oerhört tjusigt!

Ja, och så här fortsätter det (nästan) på de övriga 9 låtarna och jag inser att jag inte kan lämna en lika fullödig beskrivning av innehållet i varje låt utan att riskera att bli alldeles för långrandig. Förvisso är de tre första låtarna på plattan väldigt, väldigt bra men det innebär inte att resten är stort mycket sämre. Nej, inspirationen och kreativiteten fortsätter att flöda med nya ansatser och infallsvinklar. T ex den mycket svängiga ”No part of me” (fina improvisationer på diverse blås), den lugna och mycket fina balladen ”Postcard”, spännande kör-arrangemang på ”Raider Prelude” (jag tror det här är äkta och inte mellotron – men kan inte vara helt säker – otroligt snyggt är det i alla fall), mycket experimentella och jazziga ”Remainder the black dog” (svängigt modernt King Crimson-stuk på mittpartiet), fina akustiska gitarrtoner på ”Belle de jour” (får mig nästan att tänka på den likaledes fantastiska låten ”Gravestone Hill” från skivan Lunatic Soul II – kopplingen mellan Steven Wilson och Mariusz Duda är ju rätt så tydlig), den suggestiva ”Index” med en otroligt härlig intensitet på slutet (den här låten känns härligt modern och nyskapande – ytterligare ett mästerverk!) och den dramatiska och ödesmättade ”Track one” med fullt orkesterös i mittenpartiet men som avslutas med ett lugnare och mycket fint gitarrparti.

Efter detta återstår bara att skriva lite om de två kvarvarande låtarna ”Raider II” och avslutningslåten ”Like dust I have cleared from my eye”. Den förstnämnda är alltså hela 23 minuter lång och är en komplex historia med flera olika partier. Väldigt dramatisk tidvis och återigen återkommer de mycket starka influenserna från King Crimson. Här finns också sköna partier med mer avspänt akustisk musik dominerad av gitarr, piano och flöjt (och nu menar jag autentisk flöjt och inte mellotron). Här märker man att Steven spelar tillsammans med ett gäng mycket kompetenta jazzmusiker. Låter väldigt trevligt får jag säga. Jag får också lite Beatles-känsla i vissa av sångpartierna och även lite tidig psykedelisk Pink Floyd-stämning. Den här låten tar tid att sätta sig in i och är kanske Stevens mest komplexa komposition hittills. Men väldigt spännande, i alla fall.

Avslutningslåten ger mig otroligt starka associationer till mina första starka lyssningserfarenheter från Porcupine Tree’s tidiga plattor från 1990-talet. De där lugna och sköna balladerna med en så otroligt skön känsla (ni vet, de där släpande lugna låtarna med arv från David Gilmour och Pink Floyd). Precis samma känsla finns här. I tillägg har Steven lagt på ett otroligt skönt orgelackompanjemang till den fina sången, för att inte tala om de sköna mellotronkör-harmonierna. En värdig avslutning på en otrolig bra skiva. Den allra sista tredjedelen på låten är också väldigt speciell. En svävande fantasifull slingrande ljudslinga som vänder och vrider sig långsamt i fantastiska harmonier. Rena musikterapin för den orolige!

Det är plattor som den här som man som Artrock-fantast letar efter. En veritabel guldgruva med musik som tål att lyssnas på om och om igen för att upptäcka nya vinklingar och detaljer. Det är härligt att konstatera att Steven har gjort sin absolut mest prog-inspirerade platta hittills. Man kan faktiskt se plattan som en kärleksfylld hyllningsplatta till den kreativa perioden på slutet av 60-talet och början av 70-talet då den progressiva rocken slog igenom. Men det fina är alltså att allt verkligen är ny musik inspirerad av detta och inte någon form av kopia av originalet. Det blir jubel på de flesta fora för Art- och Progrock -det är jag tämligen övertygad om. Frågan är dock om Steven lyckas erövra även nya fans utanför denna krets. Jag hoppas verkligen det. Steven Wilson förtjänar verkligen denna framgång.

www.gracefordrowning.com

Betyg: 10 av 10

Karl-Göran Karlsson