|
Historiens mest efterlängtade album,
skryter askens reklamlapp. Jodå, visst äger detta viss
riktighet, då en hel generation hunnit födas, växa upp, skaffa
barn och till och med barnbarn sedan det ursprungligt satta
släppdatumet 1967. Under åren har det mesta av "Smile"-materialet
letat sig fram på rader av utgåvor och där givit intryck av allt
från genialitet till rent trams.
Så slutligen har
vi allt på ett bräde, så som
upphovsmannen/multiinstrumentalisten Brian Wilson en gång
föreställde sig denna tonårssymfoni till Gud. Det vi hör
är...allt från genialitet till rent trams.
"Smile" bör nog
inte ses som ett "vanligt" album, utan snarare som en tidstypisk
väv av idéer. Av de nitton numren är det egentligen bara tre som
gjorts till kompletta låtar: "Heroes and Villains", "Surf's Up"
och "Good Vibrations". Dessa tre är hysteriskt genomtänkta,
fantasirika och poetiskt fulländade. Utan tvivel i eliten bland
det som gjordes under epoken. Men i övrigt? Ja, den här väven
innehåller kaskader av kunde ha blivit, ifall skivan
skrivits färdigt. Bland Brian Wilsons och textförfattaren Van
Dyke Parks marijuanadimmor finns massor i övrigt att begära.
Ta till exempel
den ofullständiga "Do You Like Worms" med sitt suggestiva
träskljudlandskap, troligen inspirerad av Martin Dennys
marimbaindränkta tidiga 60-talsinpsleningar. Samma hos
"Barnyard" med alla dess lustiga (?) djurljud och mot slutet
fina "Holidays" - det låter som demotejper. Eller kolla in "Look
(Song for Children)" och dess bihang "Child is Father of the
Man"; här har vi kompet till ett presumtivt storverk. Brian
Wilson har sagt att syftet med "Smile" var att få folk att le,
och det är väl snällt tänkt. Men samtidigt synd, då den söta "Cabin
Essence" kunnat växa enormt utan sina fjantiga "doing-doing" i
bakgrunden. Eller den vackra "Vege-Tables", som verkligen
förtjänat en mer seriös lyrik.
Enligt Beach
Boys-mytologin skrotade Brian Wilson "Smile" (och fick ett
nervöst sammanbrott) när han fick höra Beatles "Sgt
Pepper"-album. Det kan man lätt förstå, då britternas album så
vida överstiger "Smile" i låtskrivande och skaparbriljans. Men
Lennon och McCartney (och Harrison) var inte ensamma om att
snuva Wilson på alla tänkbara kungakronor. Pete Townshend, Ray
Davies, Stephen Stills, David Crosby, Chris Hillman...listan
över större skapare 1967 kan göras lång och grann.
Ett par ord om
paketeringen, slutligen. I den söta lilla lådan ligger inte bara
"Smile" med sitt informativa häfte och sina åtta bonuslåtar av
skiftande kvalité/intresse, utan även en extra-CD med demos
(demos på demos!), en fin plansch och en liten badge. Trivsamt
nog att skänka extrapoäng åt ett oförtjänt upphaussat skivsläpp.
Betyg 6/10
Daniel Reichberg
|
