Den som gick och såg Pink
Floyd 1974 fick bereda sig på närmare en timmes musik han/hon
aldrig tidigare hört. Först en tjugominutare tillägnad
ursprungsledaren Syd Barrett, kallad ”Shine on You Crazy
Diamond”. Ett drygt år senare hade låten kapats på mitten och i
mer färdigställd form kommit att inrama Pink Floyds nya album.
Därefter fick konsertbesökaren höra två låtar som också skulle
komma med på plattan var det tänkt, men det tog en evighet för
Pink Floyd att få fason på dessa löst strukturerade jam, så
först 1977 släpptes ”Raving and Drooling” och ”Gotta Be Crazy”,
nu som ”Sheep” och ”Dogs”.
Varför berättar jag det
här?
Jo, för dessa tre stycken,
fångade på Wembley i London 1974, är vad som först möter örat
när man kastar sig över föreliggande dubbelskivas CD 2. Där
följer även ett stycke från de övergivna ”Household Objects”-sessionerna.
”Wine Glasses” låter skrämmande likt det intro vi vant oss att
höra i ”Shine On...”. Är det alltså inspelat på vinglas och inte
synthesizer? Här hade mer information behövts. Här finns sedan
en alternativ ”Have a Cigar” med David Gilmours bakgrundssång
som enda skillnad jämfört med officiella versionen, och så
avslutas allt med en tidigare ohörd ”Wish You Were Here” med en
fiol som ger låten chanson- eller rentav countryklang. Lite
bakgrundsinfo här hade heller inte skadat.
Och så var det CD 1 också,
innehållande en remastrad variant av originalalbumet, vilket väl
inte behöver någon närmare presentation.
Eller?
Alright, ”Shine On You
Crazy Diamond” hör till den vackraste dystermusik som gjorts.
Dess första avdelning känns närmast sakral, i alla sina lager av
Rick Wright-klaviaturer, medan den andra uppbådar något för Pink
Floyd så ovanligt som rock n roll-sväng. Här är det David
Gilmours vansinnigt flyhänta slidesolande som hamnar i rum ett.
”Welcome to the Machine” kan vara depprockens födelse. Eller
industrisynthens. Monotont marscherar vi genom samhällets
köttekvarnar med Gilmours akustiska gitarr som enda minne av en
varmare värld. ”Have a Cigar” - Roy Harper intar den ignorante
skivbolagsbossens läderfåtölj och så ”Wish You Were Here”, på
sitt sätt otypisk för skivan, i all sin lägereldsdräkt.
Ett obegripligt starkt
skivalbum, i den egna katalogen endast omsprunget av ”The Dark
Side of the Moon”. Eventuellt. Här i ett ljudmässigt varmt och
rent utförande, men med en hel del att önska vad gäller
information; därav poängavdrag.
Betyg: 9/10
Daniel Reichberg
|