|
Marillion är de udda greppens band. För tiotalet år sedan fick
britterna snilleblixten att låta fansen betala skivan i förväg,
därmed givande bandet dess fulla artistiska frihet. Med tiden
har Marillion fått allt fler efterföljare i detta förfarande;
likaså vad gäller att hålla fankonvent. 2009 hölls ett av dessa
i Montreal, Kanada, en trakt som inte varit bortskämd med Marillionbesök genom åren. Inte konstigt då att publiken på de
här två dubbla livealbumen är med på minsta not och gärna låter
Marillion framföra det oväntade – inga greatest hits-shower här,
inte.
Lördagskonserten bjuder något så ovanligt som en kronologisk
resa genom historien – baklänges. Med utgångspunkt i senaste
studioalbumet ”Happiness is the Road” och ”This Train is My
Life” gräver sig Marillion stadigt bakåt, med minst en låt från
i stort sett varje skiva. Sålunda gör vi nedslag i underbara
låtar som ”Map of the World” (”Anoraknophobia” 2001), ”Cathedral
Wall” (”Radiation” 1998), ”Estonia” (”This Strange Engine” 1997)
och ”Cover My Eyes” (”Holidays in Eden” 1991) innan Marillion
slutligen tar avsked via två stycken från Fish-åren: ”Slainte
Mhath” och ”Garden Party”.
Under resan kastas vi från det hyfsat väntade (”Afraid of
Sunlight”) till det obskyra (”The Damage” och ”Genie”, båda
endast på dubbelvarianten av ”Marbles”), ett tilltag jag
applåderar, för hur kul vore det att bara få sig det självklara
till livs? Extra plus till sångaren Steve Hogarth som nogsamt
och med glimten i ögat presenterar låtarna utefter exakt årtal.
Söndagens tema är ett väsensskilt annat: Här handlar det om
epos. ”Minst nio minuter, men gärna mycket längre än så” lyder
lagen, och lyssnaren får ta del av mastiga verk som ”A Few Words
for the Dead”, ”Interior Lulu”, ”Ocean Cloud” och ”Neverland” -
den senare framröstad som bandets bästa låt någonsin på
Marillions Internetforum (jag protesterar inte). Fast Marillion
fuskar. Tre titlar sätts ihop till ett ”Holidays in
Eden”-potpurri; likaledes packar man samman publikfavoriterna ”Kayleigh”,
”Lavender” och ”Heart of Lothian” till ett och samma medley. Här
skickar allsången gåshud av välbehag hela vägen från Quebec till
Västergötland!
Man kan naturligtvis debattera till döddagar om huruvida
Marillion gjort de rätta låtvalen. Själv hade jag exempelvis
önskat titlar som ”One Fine Day”, ”Cannibal Surf Babe” eller
”The Answering Machine”. Men när allt kommer till kritan är de
båda ”Live in Montreal”-volymerna till större delen djupt
njutbar lyssning. Jag kan omöjligt föredra någon av dem, då de
båda visar upp en medelålders kvintett vid tjugoåringens vigör.
Dock utdelas ett gäng minustecken, eftersom låtarna är väldigt
originaltrogna. Marillion hade gärna fått arrangera om en smula
eller tio.
http://www.marillion.com
Betyg till båda albumen: 8/10
Daniel Reichberg
|
