|
För ganska precis ett år sedan blev jag grymmeligen imponerad av
första skivan från Lalle Larssons Weaveworld. Jag instämde
högljutt i lovsångerna för Malmökeyboardistens enorma
fingerfärdighet, men såg talangen framför allt i Larssons
fantastiska mångfald. I skivans sex stycken hörde jag allt från
Samla Mammas Manna till traditionell symfonirock till Yngwie
Malmsteen till Albinioni till...
Till skiva två har Larsson valt att strama åt tyglarna. En
smula. Ska man nödvändigtvis hålla på och sätta etiketter, blir
fusion den närmaste, och jazzrocken lägger till skillnad
från Lalles sidospår 3rd World Electric sin betoning
på rock, snarare än jazz. Det här är tungt, kraftfullt och
mäktigt. Till sin hjälp har Larsson synnerligen skickliga
musikanter såsom Stefan Rosqvist och Richard Hallebeek på
gitarrer samt vår vän Jonas Reingold på olika basar; helt givet
intar klaviaturvirtuosen högsätet på elektriska och akustiska
pianon, moogar, kyrkorglar (eller allt spelas kanske på en och
samma synth?), ibland ivägvräkt på fantastiska soloturnéer i
hisnande tempo à la det Lalle gjorde i fjolårets Agents of
Mercy-stycke ”Journey”.
Men ändå - fusion blir fel, även om nu exempelvis
”Lemuria” sänder tankarna till Weather Report. Ta istället ”Otherworldly”,
vilken kan klassas som symfonirock i ordets snävaste bemärkelse,
alltså genuint symfoniska melodier satta till rockkomp. Eller
”Infinity of Worlds”, vilken trummar på det där intensiva sättet
vi kommit att förknippa med Brother Ape, medan resten av låten
skulle kunnat vara tillverkad av Lasse Hollmer eller Hasse
Bruniusson...
I slutändan finner jag ”Infinity of Worlds” något mindre stark
än föregångaren. Den där knockoutmångsidigheten har ersatts av
”bara” suverän musik. Vilket inte är så ”bara” när dess skapare
är Lalle Larsson.
www.myspace.com/lallelarsson
www.reingoldrecords.com
Betyg: 7/10
Daniel Reichberg
|
