|
Vid Oslofjordens östra strand ligger staden Moss. Här grundades
1877 företaget Helly-Hansen, tillverkare av kläder som skyddar i
alla väder. Här bor också Magic Pie, skapare av progressiv
rockmusik som lindrar livets vedermödor.
Det är inte ofta som ett bands avhoppande sångare föreslår sin
egen efterträdare. Det gjorde dock Allan Olsen som när han
meddelade sitt avsked från Magic Pie rekommenderade sina vänner
att anlita islänningen Eirikur Hauksson (Ken Hensley´s Live
Fire, SKARR, ex-Artch) i sitt ställe. Och det låter som om den
kraftfulle Eric Hawk, som han också kallar sig, fört in lite
tyngd i Magic Pies 70-talsrotade progrock. Magic Pie har mycket
att säga, både med avseende på texterna och på musiken. Livet är
besvärligt och fyllt av lidande men likafullt värt att leva; man
ska ta det goda med det onda. Det är liksom livets mening. Och
norrmännen har det musikaliska artilleriet att ta med sig i
striden.
Gruppens tredje verk, The suffering joy, inleds med den
episka 24 minuter långa sviten A life´s work. Den är
indelad i fyra segment där det första introducerar texternas
tema. Det andra presenterar bandets progmetalliska sida medan
det tredje släpper fram sextettens patenterade sångharmonier
innan titelsegmentet, där Ayreon möter Transatlantic, knyter
ihop säcken. Här hör vi också det nya Magic Pie. Soundet är
mörkare, trycket hårdare och sången myndigare än tidigare, men
gruppen har ändå bevarat sina soliga harmonier och fjäderlätta
akustiska delar. De sistnämnda kvalitéerna dominerar skivans
mittparti men tindrar och lättar lite på skynket även under de
tre tunga avslutande styckena. Bäst av dessa är Slightly mad
som inleder likt ett rafflande Uriah Heep innan ett rent
jazzrockparti bryter ut. Likt när en storm bedarrar avrundas
låten av ett vackert akustiskt avsnitt. Tired låter sin
vemodiga stämning överbrygga Pink Floyd och Ayreon, men inte
utan ett halsbrytande fusionstick. Den mollstämda In memoriam
avrundar mastodontverket. Hauksson sjunger verserna likt en
spefull Bruce Dickinson med ödesmättad körsång och en tungt
rullande hammondslinga i bakgrunden.
Om det är mycket att ta in? Med ett ord, ja. Albumets största
utmaning är dess långa stycken – endast Endless ocean är
kortare än 8:40! Vissa stunder känns långsamma, nästan som om
gruppen står inför ett vägval. Vart skall vi ta vägen nu? Och
det är inte alltid Magic Pie väljer den lättillgängliga stigen.
Detta går att tolka som ett ackompanjemang till albumets
budskap. Sannolikt är det också på det viset, för såpass
sinnrika är Magic Pie. Men det innebär också att The
suffering joy kräver tid och plats för att kunna uppskattas
fullt ut.
www.myspace.com/magicpiehome
www.magicpie.net
Betyg: 8/10
Jukka Paananen
|
