The Haunted - Unseen (Century Media)

På nedanstående rader kommer jag förmodligen att bli stämplad som en inskränkt bakåtsträvare. Jag kommer att bli beskylld för att vara en som inte uppskattar vare sig utveckling eller förändring utan bara vill att mina hjältar alltid skall låta som dom alltid har gjort. Det hade egentligen inte kunnat vara mer fel för jag tycker att alla band och artister måste utvecklas för att varje nytt album skall bli en utmaning att ta till sig. Men jag tar den smällen denna gång för det som The Haunted, mitt absoluta favoritband, sysslar med på nya ”Unseen” är inte utveckling – det är en fullskalig revolution! Den vildsinta thrashen är så gott som borta, Peter Dolving känns oerhört tam och refrängerna är nog bland dem mest radiovänliga bandet har snickrat ihop någonsin. Lyssna bara på titelspåret och förundras över varför dom helt plötsligt vill låta som nutida In Flames.
Dom tuffar mesta delen på i något slags mellantempo och de få kompositionerna som är något att ha hjälper inte till för att lyfta helheten. Den brutala, men ändå melodiösa och medryckande, thrashen har bytts ut mot någon form av emotionell, småprogressiv och tung modern metal. Hade det inte varit för bandets unika sound samt Dolvings oerhört breda och personliga röstomfång så hade detta kunnat vara vilket radiometalband som helst. Jag har själv inte upplevt det men jag skulle tro att det är ungefär så här det känns när man hittar sin älskade i säng med en annan.

Mellan 01:30 och 02:25 i ”The Skull” så hittar vi dock det som gör att jag älskar The Haunted mer än någon annan musikalisk akt i den hårdare skolan. Vi får tung, ettrig och elak thrash tillsammans med en vrålande och pissförbannad Dolving. Inget annat band låter så här men denna korta sekvens är också det enda jag hittar som är riktigt jävla bra på ”Unseen”. Även lyriken är smått strålande här (vilket det alltid är med Dolving vid pennan) och känns smått träffande på flera plan för egen del.
Men visst är den sydstatsosande, bluesiga och Crowbar-tunga ”No Ghost” riktigt stark och kommer förmodligen att förgylla bandets kommande konserter och funka som en finfin paus i thrashmanglandet. Även den thrashande ”The City” är klart godkänd om än lite vek och det samma gäller öppningsspåret ”Never Better” men riktig The Haunted-klass blir det aldrig någon gång under de tolv spåren som vi bjuds på.

Jag var orolig redan på ”The Dead Eye” (2006) vilken väg bandet skulle välja att vandra. För trots att dom lyckades snickra ihop några löjligt starka thrashdängor så stod dom ändå på okänd musikalisk mark och valet dom hade var att fortsätta på den outforskade stigen eller tillämpa det nya med det gamla. Dom gjorde istället helt om och släppte thrashsmockan ”Versus” (2008) vilket fick mig att andas ut och skoningslöst hylla bandet och dess fantastiska musik. Men så när man tror att dom är på rätt spår igen så hittar dom tillbaka till den där outstakade stigen och släpper alltså istället nu den naturliga uppföljaren till ”The Dead Eye”. Bandet har och andra sidan aldrig gjort samma skiva två gånger. Dom har för var album som dom släppt alltid lyckats göra något nytt och utmanande men alltid med alla de medel som gör dom så bra i mina öron. På ”Unseen” hittar jag alltså ytterst få eller inga alls av de ingredienser jag eftersöker.

Men jag vill ändå ge grabbarna en eloge för att dom vågar gå emot strömmen och göra det dom själva känner för och inte det som vi ”inskränkta” fans kräver att dom skall göra. Problemet som jag ser det är dock att om man skall göra en sådan här totalvändning med äran i behåll så måste man se till att ha ett riktigt starkt låtmaterial och i mina öron så funkar få, om någon, låt på ”Unseen” till hundra procent. Det som jag ändå hoppas gör så att skivan kan komma att växa lite med åren är det faktum att det är ett gediget hantverk när det kommer till instrumenthanteringen. Jag har nog tillexempel aldrig hört Per Möller Jensen leverera ett så varierat trumspel på en The Haunted-platta tidigare och Dolvings breda och magnifika röstresurser ger mig fortfarande rysningar även om jag önskar mer av hans gastande.

Det skär i hjärtat när jag konstaterar att jag är tvungen att ge mitt älskade The Haunted ett lågt betyg. Jag trodde aldrig denna dag skulle komma men det är bara att inse att dagens radiometaltrend är på väg att sluka även The Haunted trots om dom kanske inte vet om det. Det är bara att hoppas att dom hittar tillbaka igen och om det sen kräver ett steg tillbaka, ett steg framåt eller ytterligare ett steg ut i det okända spelar ingen roll - bara dom börjar skriva starka låtar igen.

www.myspace.com/thehaunted

www.the-haunted.com/site

Betyg: 3/10

Ulf Classon