M.ill.ion - Sane & Insanity (Metal Heaven/Sound Pollution)

Är det inte snart dags att ge göteborgarna i M.ill.ion det erkännandet som de är förtjänta av här i hemlandet?  Dom har gjort bejublade festivalspelningar i England, legat på topplistan i Japan och har medverkat på soundtracket till ett av EA Games populära ishockeyspel men här hemma känner i alla fall jag att de flesta inte har en susning om vilka M.ill.ion är. Sedan nittiotalets början har bandledaren och bassisten B.J Laneby oförtrutet jobbat på med sitt M.ill.ion och har mer eller mindre hela tiden levererat högklassig melodiös hårdrock i den svenska skolan men har aldrig riktigt fått det där riktiga genombrottet. På nya, deras sjunde, album får vi än en gång melodistark och catchy hårdrock av det lite hårdare slaget med influenser från både sjuttio- samt åttiotalet. Med sig har Laneby som vanligt sångaren Ulrich Carlsson och trummisen Per Westergren som alla sköter sig föredömligt, som alltid, men vi får här även stifta bekantskap med både en ny gitarrist och en ny keyboardist. Gitarrposten har Andreas Grövle tagit över med bravur och keyboarden trakterar australiensiske Angelo Modafferi med ett starkt resultat.

På nya ”Sane & Insanity” har de tillsammans snickrat ihop ett gäng riktigt trevliga låtar. Hela kalaset inleds med det atmosfäriska introt ”Sea of Fate” som mynnar ut i första låten ”Cry to Heaven” som tuffar på i mellantempo och innehar både ett trevligt riff och refräng. Det är en helt okay inledning men det är på andra låten, ”Everyday Hero”, som jag tycker skivan tar fart på riktigt för första gången. Här får vi ett högre tempo men framför allt är refrängen starkare medan gitarren och orgeln duellerar snyggt. Faktum är att det är de snabbare spåren med bandet som alltid har tilltalat mig mest och så även denna gång. Dock dröjer det några spår innan de trycker gaspedalen i botten igen men först får vi några riktigt trevliga spår att njuta av. Det är ”Tomorrow Never Dies” samt ”I Raise My Glass” som plockar fram bandets arenarockinfluenser medan efterföljande titelspåret är en klassisk mellantempolåt men med lite mer tyngd i. Just tyngd är ledordet för skivans bästa låt som följer efter just nämnda trio. Med ”Hells Gate” plockar bandet nämligen fram ett underbart, nästan aggressivt, tunggung med en stark refräng och ett härligt orgelspel! Helt klart skivans höjdpunkt för min del. Bandet stannar sen kvar vid det lite aggressivare när de drar igång snabba ”Under Your Wings” som har en skönt flytande refräng och vars drivande keyboardspel sätter karaktär på låten. Här tycker jag skivan har tagit en riktigt trevligt och stark skepnad så när lite den långsammare, nästan powerballadaktiga, arenarockaren ”Fuel to My Heart” kommer tycker jag albumet tappar lite fart. Dom kommer dock igen med de lite snabbare ”Drama Queens” och ”Hate” men båda saknar det där lilla extra för att lyfta. Som tur är spränger sig ”Test of Time” in mellan dessa två och ger oss skivans andra höjdpunkt med en stark refräng och underbara Deep Purple-dueller mellan gitarr och orgel.
Avslutningsvis får vi ”Seize the Day” som på tuggar i mellantempo även den och har en lite anonym refräng men tar ikapp förlorad mark tack vare ett skönt driv i musiken.

Det är en mastig melodikaka som M.ill.ion dukar fram och trots att albumet klockar in på lagom långa fyrtiofem (cirka) minuter så tror jag ändå att dom hade tjänat på att korta ner skivan med en, eller kanske till och med två, låtar. Det kan å andra sidan kanske också bero på mig då det finns en gräns till hur mycket välpolerat melodisnideri som jag kan ta in på en och samma gång. Men för mig är i alla fall M.ill.ion Sveriges bästa band på att lira melodiös hårdrock och ”Sane & Insanity” når kanske inte hela vägen fram för ett toppbetyg men jag tycker i alla fall att den passerar sin föregångare ”Thrill of the Chase” (2008) och den kommer förmodligen att växa ytterligare med åren.

www.myspace.com/millionized

Betyg: 7/10

Ulf Classon